Ny adress

Ja, jag har ju flyttat nu. http://sydsvenskan.se/gatu
Ses där!

Stirra ner, dansa mer

Någon säger: Musiken är så mainstream.
Jag säger: Mainstream är bra, det betyder bara att många tycker om den.
Och så dansar vi, hela natten, oavbrutet.

Jag är kanske simpel. Men när Timbuktu och Håkan Hellström spelas vill jag bara vara del av den där gungande, dansande situationen. Så vi dansar, och vi är en stor jävla Möllankliché, och jag älskar det.

Gott nytt genus!

Eftersom genus är det socialt skapade könet så står det alla fritt att välja och vraka och skapa sitt eget genus. När är bättre tid att byta än vid nyår? Så jag önskar er alla: Gott nytt genus!

Vilket av mina genus jag ska satsa på att utveckla vet jag inte riktigt. Under 2006 jobbade jag nog mest på mitt gubbgenus och mitt brudgenus, tror jag, hur otroligt det än kan låta. Det är det som är så fantastiskt med genus och heterospelet, det går att skapa de mest fantastiska kombinationer av karaktärsdrag.

På radion spelade de nyss någon slags genomgång av årets hits, då fick jag höra alla de där låtarna jag omöjligtvis kunde komma på när jag försökte sammanfatta året här för ett tag sen. En glömde jag totalt: Hips don´t lie och hur jag kunde glömma den förstår jag inte eftersom jag varje gång jag hörde den (vilket var ett par gånger om dagen, minst) under hela våren tänkte på dem som jag saknade som for runt över hela den amerikanska kontintenten. Ibland skickade de bilder till mig och då grät jag en skvätt över att de var så långt borta, såg så lyckliga ut och för att jag längtade så mycket efter dem. Herregud. Jag är verkligen blödig emellanåt.

Nu är de på plats här på Möllish i alla fall, några kommer snart hit, några andra av dem träffar jag senare ikväll. Svampen väntar på att dyka ner i risotton, mangon är redo i fruktskålen, skumpan på kylning och jag är nyduschad. Nu ska vi festa ut det gamla året.

X2000 my love

X2000 är min bästa vän. Jag älskar att åka tåg. Rastlösheten från de senaste dagarna är borta, nu är jag i ro igen, tack vare tre timmars tågresa.

I Japan tillverkar de brevpapper och leksaker med alla sina tåg, varför kan inte SJ göra samma sak? Varför går det att köpa mini-Shinkansen i plast men inte X2000?

Tid och pengar

För en gångs skull var jag ute i god tid. Jag hade packat smart, skickat en del med min pappa in till jobbet på morgonen, haft ordentligt med tid på förmiddagen, tagit tunnelbanan in till centralen så att jag var där i så god tid att jag hann in på Pocket shop innan jag hämtade ut biljetterna.
Tavlan där avgångstiderna står var trasig. Jag spanade mot perrongen där Malmötågen alltid går, den var tom och inget stod på skyltarna där. Inte ovanligt, speciellt inte när man är i så god tid som jag. Men pappa tyckte ändå att vi skulle dubbelkolla. Vid en white board stod en tjej och skrev upp avgångstider. Mitt tåg fanns inte med. Jag visade henne biljetten, frågade varifrån mitt tag skulle gå.
Hon tittade på biljetten, sen på mig.
- Men det här tåget går ju från Malmö, sa hon.
Jag stirrade på biljetten. Såg hela schemat raseras, kände tårarna bränna, kunde bara få fram, halvt kvidande:
- Nej, nej, det går inte. Det GÅR inte.
Pappa, vid ett berg av packning. Den kvarglömda kastrullådan, en tavla inlindad i papper, ömtåliga julklappar i en specialpåse, kassen med böcker.
- Det finns nog bara första klass-biljetter kvar, sa SJ-tjejen.
Och det fanns det. Tack och lov. Jag såg framför mig hur jag släpade allt till Kista igen, gick upp tidigt imorgon bitti, åkte in igen, aldrig kunde jobba i lugn och ro, hur allt gick åt helvete. Nåja. Ibland känns saker och ting värre än vad de är. Det här kändes riktigt jobbigt just då. Att ta flyget med den packningen var inte att tänka på.
Men SJ, som jag så ofta skäller på. Vilka underbara människor som jobbar där. Hon som sålde biljetten skrattade och skojade, bjöd på choklad och fixade. Pappa ringde till Kundtjänst som gav mig alla pengarna tillbaka för biljetten som jag själv hade bokat fel. (Visserligen la han på snällaste dalmålet, det funkar alltid mycket bättre i såna här situationer än exempelvis min stockholmska, dessutom är min pappa så charmig.)
Jag förlorade en timme och någon hundralapp. Men vad gör det, jag säger som min pappa alltid säger med ett skratt när någon ber honom om något: tid och pengar är det enda jag har. (Det dröjde länge innan jag förstod varför andra människor, åtminstone vuxna, stirrade så chockerat på honom när han sa så. Uppenbarligen ganska provocerande.)

Nu ska jag jobba är det tänkt. Men först måste jag bara lägga upp en liten julpsykobild på mig här. Det här är alltså jag och tabboulehn. Den var både vackrast och godast på vårt julbord.



Tyvärr hamnar den liggande. Jag vet inte hur jag ska lösa det. Jag är en teknisk idiot.

Julsammanfattning

Traditionen att gå ut på juldagen har inte nått hooden, konstaterade A och jag framför de låsta dörrarna till såväl irländska puben som Röda Rutan i Kista Galleria. Inte för att vi själva varit så bra på den traditionen heller, förra året gick vi ut på annandagen, lyckliga över att det nuförtiden går att "ta en runda" i Kista. Men men. Både Hollywood och La Piazza var öppet så det blev en liten vuelta i alla fall. På Piazzan kom ljuva minnen från den tid då stället fortfarande hette Freddy´s över oss, då jag och T hyrde hela stället för att ha vår artonårsfest där. Den spårade ur såklart, på lite olika sätt, men mest av allt var det fantastiskt roligt.

Här skulle jag kunna bli sentimental och citera en låttext som handlar om främlingars mystik och det fina med att komma hem och se sin historia i de gamla vännernas ansikten. Det tänker jag inte göra. Men vueltan i Kista tillhör definitivt en av höjdpunkterna i julfirandet såhär långt.

En annan var när brodern fick en skiva med nån svensk hiphopsnubbe av pappa och jag frågade vem han var.
- Han är från Fjärde Världen, svarade bror.
- Va, sa mamma, plötsligt intresserad, är han eskimå?
Samma familj, totalt skilda referensrum.

Lite sugen är jag på att lägga upp en femtiotalshusmodersbild på mig (det är så jag helst vill bli framställd) poserande framför julbordet med den vackra tabboulehn i famn, men tyvärr finns den i pappas kamera och han är ute och åker rullskidor.

Julefrid

Bönsalsa på stora vita bönor, filodegsknyten med spenat och fårost, tabbouleh på häflten grönkål hälften persilja, matvete istället för bulgur (klimathot gå och dö), det lagar jag medan mor gör sillsallad och syster för andra året i rad protestlagar makaronipudding ("får Anja göra annan mat så får jag också" "javisst om du gör det själv"). Bror stryker, far skurar varje hörn av huset och lyssnar på Estrella Morentes julskiva från Albaicin, på omslaget finns en bild av Alhambra och jag lovar mig själv att se till att komma till Granada nästa år, jag längtar efter Granada. Det blir mitt nyårslöfte.

Jag skalar en apelsin med potatisskalare och skär skalet i tunna, tunna strimlor, kokar dem sedan i sockerlag, doppar ändarna i choklad, sätter in nejlikor i andra apelsiner och det finns verkligen ingenting som är så rogivande som att pilla med mat.

Sen tjuvsmakar vi på julfikat framför Arsenal-Blackburn. Men inte pepparkakorna, inte heller saffransbrödet, de får vänta till imorgon.

Och julefrid, ja, det verkar som att den faktiskt finns här i år.

Trötter

Min kropp är så trött, så trött efter de senaste veckornas alla ansträngningar. Dålig på att träna har jag varit också. Därför vill jag helst inte förflytta mig så många meter. Ikväll ska jag träffa Naouras men sen ska jag nog inte lämna Kista innan jag åker tillbaka till Malmö.

Hjärnan börjar däremot återhämta sig, den är alltid lite piggare än kroppen (tack och lov?), häromnatten drömde jag om Sören Åkeby och det är gott tecken. Nu ska här jobbas!

Annika var snäll och hade naturligtvis en hel drös (fem sidor!) bra och ganska svåra frågor men jag tycker nog det gick bra. Rorligt var det också. Idag ringde de igen så fick jag förklara varför Malin Moström egentligen har valt att sluta med fotboll.

Förresten finns det säkert någon som undrar varför jag aldrig skriver om sport här. Det är ett medvetet val kan jag meddela.

Ganska tråkig har den här bloggen blivit också men jag orkar inte riktigt engagera mig, snart kommer den i ett nytt utseende och då blir nog allt lite annorlunda.

Tråkblogg

Lite sorgligt var det att inte få åka hem till Dalen och mötas av en jublande oboy-drickande Klara i köket när tåget väl rullat in på centralen. Men men. Att åka hem till mor och far är också trevligt.

De senaste dagarna har jag varit på inskolning på Sydsvenskan. Så har det känts i alla fall. Har kommit dit, kollat mailen vid en lånedator, ätit lunch, snickesnackat lite, styrt upp praktiska grejer, läst tidningar. Åkt hem igen efter några timmar, med julklappar och annat kul med mig. Bland annat har jag fått en maskot av Åke. Hoppas den ger mig tur.

Idag ska jag göra något jag inte riktigt vågar skriva om, för jag är inte säker på att jag vill att folk lyssnar. Jag ska vara gäst hos Annika Lantz. Kul! Men läskigt. Undrar vad hon har för svåra frågor på lut.

2006

Jag härmar Klara och gör en sån här.

2006
1. What did you do in 2006 that you'd never done before? Jag började frilansa på heltid och lyckades faktiskt försörja mig.
2. Did you keep your New Year's resolutions, and will you make more for next year?: Jag brukar inte ge några nyårslöften. Inte i år heller.
3. Did anyone close to you give birth? Min morbror fick lilla Ella! Det var mest avlägsna babysar i år.
4. Did anyone close to you die?: Nej.
5. What countries did you visit?: Tyskland tror jag var det enda landet. Tyvärr inte Spanien, det var en miss.
6. What would you like to have in 2007 that you lacked in 2006?: Semester! Och en romans kanske.
7. What dates from 2006 will remain etched upon your memory, and why?: Den dag jag fick veta att jag fick jobbet kanske, men det har jag ju redan glömt. Likadant med den dag Ola och jag blev klara med uppsatsen.
8. What was your biggest achievement of the year?: Först blev jag klar med min magisteruppsats, sen jobbade jag med fantastiskt mycket roliga grejer på Latifeh som utvecklade mig på många sätt, sen fick jag ett fantastiskt roligt heltidsjobb som jag ALDRIG trodde jag skulle få. Mm, det var ett bra år ur jobbsynpunkt.
9. What was your biggest failure?: Jag jobbade kanske lite väl mycket? Men jag kan inte säga att jag begick några större misstag. Hybrisvarning.
10. Did you suffer illness or injury?: Inte så farligt. Lite feber och sånt här på slutet bara.
11. What was the best thing you bought?: Min lägenhet.
12. Whose behaviour merited celebration?: Älsklingarna på Möllan. För att de alltid, alltid är de bästa. Och Naouras.
13. Whose behaviour made you appalled and depressed?: Svårt. Men en person jag står väldigt nära var väldigt dum mot sig själv det här året, det är nog det som gjort mig mest ledsen i år.
14. Where did most of your money go?: Tågbiljetter känns det som. Men det var nog en hel del kläder också. Och en och annan utekväll såklart.
15. What did you get really, really, really excited about?: Allt roligt jobb jag haft. Och alla nya fina människor jag lärt känna. Det har varit inspirationens år på många sätt.
16. What songs will always remind you of 2006?: Sommaren: Sergio Mendes. Vintern: Asha Ali. Våren minns jag ingen musik från. Inte hösten heller.
17. Compared to this time last year, are you:
i) ...happier or sadder?: Gladare, de här dagarna för ett år sedan var jag lite "tillbaka-i-Sverige-deprimerad". Precis innan dess var jag mycket lycklig.
ii) thinner or fatter?: Smalare. Jag var ju precis hemkommen efter tre månaders socker+stekt ägg+smält ost+caipirinha-diet då...
iii) richer or poorer?: Rikare.
18. What do you wish you'd done more of?: Rest och vilat.
19. What do you wish you'd done less of?: Nojat under hösten. Jag tror faktiskt inte heller att det är bra att arbeta så mycket som jag har gjort i år även om det varit sjukt kul nästan jämt.
20. How will you be spending Christmas?: Med familjen i Kista.
22. Did you fall in love in 2006?: Nä inte direkt.
23. How many one night stands?: Det är inte officiella siffror.
24. What were your favourite TV programmes?: L-word! Nästan det enda jag såg på tv.
25. Do you hate anyone now that you didn't hate this time last year?: Nej jag tror faktiskt inte att jag hatar så många.
26. What was the best book you read?: Kanske "Montecore". Har så svårt att minnas vad det var jag läste i år. Svårt för såna här listor överhuvudtaget. Jag får kanske återkomma.
27. What was your greatest musical discovery?: Tja, upptäckt och upptäckt, men det var fint när Ashas skiva kom ut.
28. What did you want and get?: Jobbet!
29. What did you want and not get?: En kärlekshistoria.
30. What was your favourite film of this year?: Såg jag några filmer? Inga som gjorde några större intryck uppenbarligen.
31. What did you do on your birthday, and how old were you?: Jag och Naouras hade fest hemma hos henne när jag fyllde 24.
32. That one thing would have made your year immeasurably more satisfying?: Jag hade ju som sagt gärna velat bli kär men jag är faktiskt väldigt nöjd med mitt år ändå.
33. How would you describe your personal fashion concept in 2006?: Klänning! Och så lärde jag mig lägga rouge.
34. What kept you sane?: Vännerna.
35. Which celebrity/public figure did you fancy the most?: Oj det var svårt. Vet inte.
36. What political issue stirred you the most?: Sverigedemokraterna i Skåne.
37. Who did you miss?: I januari: typ alla jag känner. Resten av våren: De där i Amerikat. Sommaren: Naouras i Stocken. Och över hela året: Sussie i Tyskland.
38. Who was the best new person you met?: Sambosarna i Dalen, och så Machobabysarna. Åh, vilka guldkorn.
39. Tell us a valuable life lesson you learned in 2006: Jag tror att jag trots att jag jobbade så mycket lärde mig värdera och utnyttja min fritid bättre. Jag maxade utdelningen på dygnets timmar kan man kanske säga. Samtidigt blev jag väldigt bra på att vara ensam också, det är en fin balansgång där som jag blev ganska bra på.
40. Quote a song lyric that sums up your year: Åh, nä, det tänker jag inte.

Kommentar: Arbetet har helt klart stått i fokus det här året. Sorgligt? Nej, det tycker jag nog inte, det har varit så sjukt roligt. Men det är förstås både bra och dåligt, utvecklande på samma gång som jag skulle bränna ut mig om jag fortsatte på det här sättet. Men nu går jag ju in i den fasta anställningens värld med betald semester osv. Socialt har det också varit ett jättebra år, även om det började dystert i ett tomt Malmö. Jag har mått väldigt, väldigt bra det här året, förutom en liten dipp under hösten när allt var så osäkert och jag bara hoppades och blev lite knäpp på kuppen.

Tillbaka

Jag är sannerligen tillbaka på Möllan. Det är allt jag kan säga efter den här helgen. Måste göra som Djurgårdsklacken (även om de naturligtvis aldrig skulle uttrycka sig såhär): Vi är inte Stockholm!

Och lägenheten är så fin, så fin, den är inte vad somliga skulle kalla "ett ståndsmässigt boende", som samma somliga anser att jag borde ha nu när jag har en fin anställning, men den är min och bara min och allt som är i den är vackert.

Det enda som stör en smula är att cykeln och lådan med kastruller glömdes kvar i Dalen. Jag kan alltså varken förflytta mig eller laga mat och det är ju inte så positivt. Men det ordnar sig. Ikväll till exempel ska jag promenera till en restaurang och äta där, för att fira Rebeckas bemärkelsedag.

Flytta

- Jag vet att det är reaktionärt, men jag kan inte motstå det. Det är ju så vackert, sa Gatu-Hasse Hansson, min gammelfarbror (Liss-Hasse kallad, eftersom alla, och då menar jag ALLA män från Gatu-gården i Östbjörka hette Hans Hansson) om fina mässingsljusstakarna, porslinet, glasen, tavlorna.

Jag känner likadant. Visst är det lagom småborgerligt. Men det är ju så vackert! Därför fick jag alla hans saker, eller nåja, de jag ville ha åtminstone. På vår tour genom Dalarna som började på en bilskrot i Avesta och slutade med granhämtning under stjärnorna i Hästberg (Och vilka stjärnor! Nästan som i Itaberaba, Bahia, lite drygt ett år sedan.) fyllde pappa och jag sakta men säkert bilen med vackra ting jag ska ha i mitt nya hem.

Farmor var nöjd med lunchen från Restaurang Anna som nu är kinesisk lunchrestaurang.
- Det här är lyxmat för en kontorsslav, sa hon och skrattade så hon kiknade medan hon tuggade i sig wokade grönsaker och jätteräkor.
Till saken hör att min farmor aldrig varit i närheten av att ha varit någon kontorsslav, sin insats på arbetsmarknaden gjorde hon på Rättviks Bibliotek, fyra timmar om dagen med början på sextiotalet. Efter en stund började hon prata om amerikabåten som snart skulle komma. Klar emellanåt, virrig andra stunder, alltid med samma underbara humor.
- Anja-lissla, sa hon sen och fällde en tår. Det blir många tårar nu, när munnen inte alltid förmår formulera vad hjärtat känner.

Och även den här resan ser ut att ha ett slut. Mitt rum är tomt, kvar står bara möblerna i väntan på flyttgubbarna som kommer imorgon bitti. Nu börjar det roliga med flytten, det som är frakten, öppnandet av nya dörren, uppackandet, pizza och öl med alla vännerna. Ett helt nytt hem. Mitt eget. Med undantag för två fyramånadersperioder blir det första gången jag bor ensam.

Jag vet att jag kommer att älska det. Men jag vet också att jag kommer att sakna mina fina sambosar.

Värmechock

Jag vet att ämnet är aningen uttjatat, men: det är den 12 december och jag har samma stövlar som jag hade i maj. Det börjar kännas lite obehagligt, även om jag gillar mina stövlar.

- Fett soft med klimathot, sa brodern och pekade ut över Ärvinge BP: kidsen spelar fotboll i t-shirt vid lucia, det gjorde inte vi. Snart behöver vi inte åka till Thailand över jul för att få lite värme.

I Dalarna går tydligen inte björnarna i ide, enligt min dalarapportör här i huset. Inga björnungar i vår.

På radion spelar de "Be mine". Inte för att det har med saken att göra. Men jag älskar verkligen Robyn stundtals.

Kista i mitt hjärta

Kista, ja. Årliga glöggbjudningen för alla Kistavännerna hos mina föräldrar i lördags. Alla gamla kändisar, samlade i radhuset, berättade och uppdaterade om vad som hänt med dem och barnen det senaste året. Dagen efter kom grannen från Helsingörsgatan över till frukost, det var glatt och uppsluppet som vanligt och vi pratade om att hon funderar på att flytta, mina föräldrar leker ibland med tanken och jag kände så starkt NEJ NEJ, ni ska alltid finnas här. Jag vill alltid kunna gå biten från tunnelbanan, svänga ner mellan skolan och dagiset, se fotbollsplanen, fältet och Rinkeby vid horisonten, det grå huset. Gå upp på den stenlagda gången och veta att det är hemma. Det här är tryggheten. Att de här människorna finns i Kista och kan påminna mig om det som var. De är lika viktiga som släktingar. På många sätt har de varit mer delaktiga i min uppväxt. Och vi pratade om hur många i min generation som älskar Kista på samma sätt som jag, hur många som väljer att flytta tillbaka när det blir dags att skaffa egen familj. På Kvarnbackaskolan har de första barnen till människor uppväxta i Kista börjat.

Själv var jag så nära att flytta till Akalla i höstas, men hejdade mig och nu blir det ju Malmö. Vad blir mina barns Järvafält? Kommer de att prata skånska? Kommer de någonsin att få åka pulka (i Malmö finns varken backar eller snö)? Får jag överhuvudtaget några barn? Hur länge blir jag kvar i Malmö?

Jag är lite sentimental, lite blödig, jag vet, jag blir alltid sån när det är dags att flytta. Can´t help it.

PS: Akalla tillhör alltså (tillsammans med Husby och snart även Rinkeby) Kista Stadsdel. Ligger lite längre ut på tunnelbanelinjen bara. För alla som inte är helt haj på blå linjen.

Tonårstankar

Mitt rum finns inte längre. Jo, rent fysiskt finns det naturligtvis, men jag finns inte längre i det. Det är flickrummet i Kista vi pratar om, mitt lilla, lilla rum, fullt med saker och damm. Successivt har det tömts på mina saker genom åren, nu finns inget kvar.

Jag är en samlare. Det gör mig både glad och ledsen i såna här situationer. Det är så mycket att gå igenom, oändligt antal lådor, kuvert, plastmappar, tidskriftssamlare. Där finns mycket skit men också en hel del som jag är så glad över att ha sparat. Sedan jag var ungefär åtta: varenda brev, anteckningsblock, lapp med funderingar. Det har blivit en del. Massa tidningsutklipp och minnesprylar från olika tillfällen. Ett hel uppväxt att gå igenom. Det görs inte på en eftermiddag, det är klart, och det kan kännas frustrerande. Men den frustrationen vägs upp av det fantastiska i att titta rakt in i det liv jag levde för fem, åtta, tretton år sedan och få en röst rakt därifrån.

Vad händer nu? Då skrev jag allt på papper, nu finns det mesta i datorn. Hur ska det bli nu när jag byter dator till exempel, kan jag ta med mitt gamla mailprogram? Eller är allt förlorat? Från min gamla dator som jag hade när jag gick i gymnasiet har jag en massa sparat på disketter, vågar inte ens försöka öppna dem. De funkar säkert inte och då är allt borta. Jag lever hellre i ovisshet.

Och nu lever jag helt annorlunda. Rummet jag bodde i tills jag fyllde nitton är lika stort som balkongen i min nya lägenhet. Det är också en tanke att förlika sig med, inte helt enkel.

Regn i Lilla Japan

Det regnar verkligen i Gbg. Men det är inget riktigt regn, det här är en filminspelning och det vi får i ansiktet är egentligen bara helt vanligt kranvatten, säger Ullis och fnissar lyckligt. Som om det skulle göra någon skillnad när det kommer vatten från alla håll och vi hetsar genom Hjällbo, klockan är bara lite över sju och vi har mina tunga väskor att släpa på.

Dessutom verkar det regna extra mycket i Hjällbo. Det sa Martin och det stämde igår, så fort jag steg av spårvagnen vid Brunnsparken hade det slutat regna. Det är som i något av Lars Åbergs debattinlägg om Rosengård, där regnar det ju också alltid över barnen och betongen.

Nåja. Bra dagar. Visserligen matt efter sjukdom, men Ullis har tagit hand om mig. Vi har lagat mat och ätit, druckit vin och suttit på inglasade balkongen under fleecepläden, firat första advent genom att lyssna på gudstjänst från Jönköping och äta julvört. Nu har hon åkt till skolan i Borås och jag har två timmar på centralstationen att slå ihjäl. Tur att jag har ett jobb. Och en blogg.

Jag tycker om Gbg. Trodde inte det. Men det är trevligt här, gatorna är stora och sluttar, det finns backar och torg och människorna pratar inte alls så mycket göteborgska som jag alltid tänker att de gör. Jodå, jag har varit här förut men mest över en natt för att se en fotbollsmatch eller något annat sportrelaterat, de enda gångerna jag har varit här en längre tid var på Gothia Cup sommaren mellan sexan och sjuan samt klassresan i nian. Då bodde vi i Angered, i en slags lägenhetshotell. Vi var sentimentala, åkte Paddan och grillade korv vid vattnet (vid Bergsjön? heter det så? Bergsjön ligger ju där nånstans har jag förstått). Ingen söp, det gjorde vi liksom inte i min klass. Utan att för den sakens skull vara några superpräktiga ungar (eller jag var väl ganska präktig gissar jag).

Vi sover i Little Japan. Lägenheten är som en sommarstuga sa Martin en dag, för det enda man kan göra är att äta och läsa. Dessutom finns inte så många möbler, i vardagsrummet bara en plastträdgårdsmöbel och en färgglad ljusslinga. Däremot en kall glasveranda (nåja, inglasad balkong) och radio att lyssna på. Ullis sover i köket och nu när jag är här breder vi ut soffkuddar så att de täcker hela golvet och där sover vi, under varsin filt intill spisen. Det är det som är Little Japan.

Pingis

Jag har en pingisboll i halsen. Linnea säger att det bara är lymfkörteln som hindrar förkylningen att ta sig ner i kroppen. Jag vet inget mer än att det gör ont hela tiden. Idag vägrade jag ändå vara sjuk och gick på lite möten i Bredäng. Sen var det machomysmiddag hos Melina. Vi är verkligen sjukt gulligullmysiga. Nästan äckligt.
Melina har utsikt över Globen, hon tycker att jag ska vara avundsjuk på henne eftersom hon hör när det blir mål på Söderstadion. Egentligen blir jag mest avundsjuk för att hon kan se Globen skifta färg som den så fint gör nuförtiden. Idag till exempel, var den med ens helt regnbågsfärgad.
- Titta, böggloben, vrålade plötsligt Aida.

Jag måste packa. Sen sova. Imorgon ska jag till Göteborg. Tre personer jag ser mycket fram emot att träffa: Ullis, Kristofer, Carina. Sen inleder Åke och jag vår julbordsturné landet runt på måndagskvällen. Jag börjar känna mig som Sanna Nielsen.

Äh, jag överdriver lite såklart. Egentligen är det bara två PK-debatter plus julbord och glögg vi ska vara med på. Men ändå.

Dessutom är jag inte alls särskilt pepp på julen.

Sen blev jag lite sentimental och började tänka på kul saker vi gjorde i våras, läste på machobloggen om hur det var i juni när Melina och jag bevittnade en brat med solfjäder på Max som kallade folk för fitta till höger och vänster. De som befann sig till höger och vänster tyckte dock bara att detta var underhållande och att det inte alls var ett så tokigt smeknamn, vilket naturligtvis provocerade den tjusige herren ännu mer.

Men nu måste jag verkligen sova. Annars blir jag aldrig av med pingisbollen.

Det här har verkligen blivit en dagboksblogg. Det är lite trist, det var inte meningen från början. Å andra sidan är det mest mina kompisar som läser, och det kan ju kanske vara kul att veta vad jag gör. Eventuellt.

Maten räddar alltid

Jag sätter verkligen all tilltro till mat. Typ: så länge man bara kan äta är man aldrig riktigt sjuk. När matlusten återvänder är man på väg upp igen och äter man bara lite då kommer krafterna tillbaka. Jag har precis ätit tortellini och låtsas att jag strax är frisk igen. För det är ju så förbannat tråkigt att vara sjuk och svag och inte kunna ta sig för något. Nu kan jag i alla fall tänka någorlunda, värre var det imorse, då trodde jag att någon hade tagit min hjärna ifrån mig.

Feber på tåget

Jag har feber. Jag har åkt tåg hela dagen. Tur att Asha Ali finns. Vi gick i samma skola på gymnasiet, hon två år över mig, och varje gång esteterna skulle uppträda var hon höjdpunkten. Nu har debutskivan kommit och hon är grym. Roligt när det går bra för folk man har växt upp med, som man då trodde skulle bli stora. De flesta gissar man ju fel på, men några når hela vägen. Bojan Djordjic är mitt andra exempel. Fast vi var mest osams. Kistas två största egon i parallellklass möttes varje rast på fotbollsplanen. Kunde inte gå annat än illa. Men men, poängen här var att Asha räddade tågresan idag. Lyssnade oavbrutet i mina dimmor. Nu är jag hemma i Dalen igen, Klara mötte mig med stora kramen och all entusiasm i världen.

Snabba papper

Idag satte jag en sorts rekord. Inom loppet av en timme skrev jag under två papper som innebar att jag håvade in ungefär tvåhundra gånger fler vuxenpoäng än jag redan har: anställningskontrakt och köpekontrakt av en lägenhet. Min lägenhet. Med inkaklat badkar, funkiskök och inglasad balkong i söderläge. Originalparkett från femtiotalet och nymålade vita väggar. Nära mina fina vänner och på cykelavstånd till jobbet.

Ibland blir jag nästan lite rädd för allting. Saker och ting händer onekligen ganska snabbt.

En rar historia skrev Olsson igår. Ja, det har verkligen varit en egoblogg det här, de senaste dagarna. Men när man blir så fint omskriven måste man få skryta litegrann. Jag vet inte ens riktigt hur jag ska kunna kommentera det hela, alla försök blir bara platta. Mats Olsson är en väldigt fin och omtänksam människa. Och alltså min största idol och inspiratör när jag var tolv år gammal. Det gick alltså så långt att jag hade hans krönika från bronsmatchen 94 upptejpad på väggen i mitt flickrum. Jag var otroligt glad och smickrad då, den dag när han ringde upp mig, och idag är jag bara, ja, jag vet som sagt inte hur jag ska sätta ord på det. Men det är fint.

Bilden är förresten väldigt lik. Rasmussen har till och med fått med att jag ofta skelar lite på bilder. Och när jag blir berusad.

Talande frånvaro

Talande för problematiken idrottsrörelsen måste ta itu med: det kom inte en enda människa till paneldebatten i lördags. Trots jag vet inte hur många tusen personer på mässan. Jag vet inte om det behöver kommenteras ytterligare. Men visst finns det arbete att göra.

Sportsnack

Såhär funkar det i sportvärlden: Gunnar Brink på Radiosporten i Malmö ringer mig.
GB: Det här är ett långskott, men är du i Malmö på lördag?
AG: Nej, det är jag inte, men det var inte ett så jättelångt skott, jag är i Malmö på söndag.
GB: Okej, då var det snarare ett stolpskott. Stolpe ut.
AG: Ja. Tyvärr.

Trötter

Ahh, vad mycket jobb som är kvar att göra, trots att jag lyckats lägga ut större delen av det jag hade på andra. Jag orkar inte. Nu när jag vet att jag egentligen kan vara ledig och börja tänka och fokusera på allt roligt som komma skall orkar jag verkligen inte. Jag vill bara åka till den där stranden nu.

Och fyinihelvete vad dåligt det gick ikväll. Stackars alla sdshockeyläsare. Jag klantade mig som tusan. Bättring utlovas.

Alla som är intresserade av idrott och integration bör ta sig till Stockholmsmässan och Träningsdagarna på lördag kl 12 förresten. Där leder jag en diskussion om föreningsverksamhet i miljonprogramsområdena mellan Hodan Siid-Ahmed, allsvensk fotbollsspelare i KIF Örebro, Marino Miskulin från Sisu Idrottsutbildarna och Amanch Ranchber, ordförande i Rinkeby/Tensta Internationella FK. Det blir nog väldigt intressant och roligt.

Sen måste jag ju skaffa en lägenhet också. Och flytta. Alla mina grejer. Igen. Men sen ska jag inte röra mig en tum på många, många år.

Skönsång i Bredäng

Jag är i Bredäng. Vi äter tårta och Zanyar har guldslips (ingetdera är för min skull dock, världen kretsar tyvärr inte alltid kring mig). Dan är mästaren på nya ramsor och sjunger

Ingen slips för Zanyar Adami
Ingen slips för Zanyar Adami
Han är inte fin
Ser ut som ett svin
Ingen slips för Zanyar Adami

Det bara kommer, som på beställning. Häromdagen fick jag den här ramsan mailad till mig i slutet av ett mail om något rep:
(melodi: Vi är från Stockholm...)

Vi älskar genus
Och jämställdheten
Vi dricker bira
och vi har smink
Vi hatar könsroll
vi hatar noll-koll
Men vårt genus, älskar vi så högt.

Sha la la laaa laaaaaa....

Snart öppnar siten www.danärfantastisk.se

Jag kommer saknar de här fina barnen.

So much love

Så mycket kärlek de senaste dagarna. Så många snälla mail, sms, telefonsamtal från vänner, kollegor, läsare. Igår fick jag blombud för första gången i mitt liv.

Det har naturligtvis kommit en del sura kommentarer. Men jag måste säga att det är kul att folk bryr sig så mycket. Och när människor man respekterar skriver sånt här om en, och när ens läsare skriver såhär så kan man inte bli annat än varm i hjärtat:

"Du säger i tidningen att det kommer att bli tufft att ersätta någon som Åke och det kan jag hålla med om. Men du behöver inte vara orolig du kommer att klara detta utmärkt precis som en Ronaldo eller Ronaldinho inte behövde vara nervösa för att efterträda Romario som stjärna i Brasilien– det jag menar har man bara talang så kan det inte gå annat än bra."

Mina fina gubbar. Snart ska vi få mötas till frukost varenda morgon.

Jajemän

Ja. Så blev det alltså. Jag fick det där jobbet, det allra roligaste jag skulle kunna tänka mig. Kanske ett av de svåraste också - men utmaningar är bra.

Jag ska alltså bli Sydsvenskans nya sportkrönikör när Åke Stolt går i pension vid årsskiftet. Det är galet. Det är det. Det svindlar ganska ofta dessa dagar. Men framförallt är det fruktansvärt roligt.

Jag tänker inte skriva någon programförklaring eller gå in närmare på hur och vad jag kommer att skriva om, det visar sig i sinom tid.

Ni som träffar mig regelbundet vet att jag har varit lite stirrig under hösten. En av mina nyare bekantskaper sa "jaha, jag trodde det hörde till". Det gör det alltså inte. Ni som bara läser bloggen har sett att det inte funnits särskilt mycket intressant att läsa här på sistone. Jag har haft lite svårt att fokusera bara. Antar att det lätt blir så när så omvälvande saker sker i ens liv.

Malmö

Så mycket värme och kärlek och glädje och vänskap och skratt, som ett enda stort hurra, hela helgen.

Finaste staden

Malmo är vackert! Alla bästisarna är här och Möllan visar upp allt det bästa som finns. Igår var jag på fest i Aktivitetshuset. Det är alltid stödfest där, det känns verkligen som deja vu varje gång jag kommer hit eftersom jag ofta tar en öl på Sapla i något trevligt sällskap i veckan och då får en flyer om en stödfest på Aktivitetshuset. Igår gick vi alltså verkligen dit. Lite skeptisk först men det var ett lyckokast. Naturligtvis var jag ensam om att ha läppstift, guldklänning och stövlar. Ingen annan hade ens en av de sakerna. Hitkavalkad och vi dansade hela natten och eftersom Malmö är det bästa stängde det aldrig utan vi fick gå hem när vi var utmattade och hungriga. Promenad genom fina industriområdena och ja, Malmö är vackert.

Idag blev det långpromenad med Ullis och Åsa och nu är det dags att laga mat. Det är bara så mycket disk överallt, det är trist.

Fisken har fest ikväll och imorgon tar jag i vanlig ordning morgontåget tillbaka till Stocken. Härligt. Men det är en lyx att få vara så mycket på två ställen och slippa välja helt. Det finns så mycket bra både här och där.

Ja, jag är jättetråkig nu. Men jag har inte så mycket mer att säga för tillfället. Mer än att allt är kul och bra.

Reggaeton till lunch

Idag åt jag lunch i Bredäng. De spelade hela Daddy Yankee-skivan. Jag ska nog alltid äta lunch till reggaeton hädanefter. Sen bytte de till Modern Talking. Inte alls lika bra, men intressant blandning ändå.

Det är tråkigt att förlora sin mobiltelefon men roligt att skicka ut massmail, be alla skicka sina nummer och sen få svar från en massa folk man inte hört av på ungefär tusen år.

Gud vad jag inte pallar skriva om något intressant idag. Ska nog dra på mig mysbyxorna, sätta mig med datorn framför tv:n och jobba lite med Fotbollsgalans alla fantastiska tacktal som inspiration. Tror på Tobias Linderoth och Caroline Jönsson ikväll.

Dan är genus, tjalalalala.
Dan är inte här, tjalalalalala.
Livet blir onekligen mycket roligare när det kan ackompanjeras av en fotbollsramsa för varje tillfälle.

Äh, vem bryr sig? Hejdå.

Ingen mobil längre

Fan. Jag blev av med min telefon ikväll. På East såklart, som alla andra. Borde ha lärt mig en läxa. Alla som känner sig manade: ring på min hemtelefon. Eller maila mig på anja snabela tidningenmacho.se (försöker undivka spam) så hör jag av mig. Ska försöka styra upp det här imorgon, men man vet ju aldrig hur det går.

I övrigt en mycket lyckad kväll med både söder och Stureplan, småfinisar och gammelbästisar, och imorgon är det alltså fest i Sveriges mysigaste kollektiv (ja, jag vet att Dalen står i hård konkurrens med Nobel). Och så har ju solen skinit idag. Bara en sån sak.

Alltid mamman

Okej, jag vet inte riktigt varför det blir såhär. Men det verkar som att jag utstrålar någon slags urmoderlighet. Stina och Klara som jag bor med hade precis följande diskussion på msn (att vi bor i samma lägenhet och pratar med varandra över msn är något vi kan diskutera en annan dag) om vår lilla familj här i Dalen:

klara säger:
du är typ pappan -händig, anja är mamman - duktig med mat och snäll och GO, valdemar är typ storebrorsan som inte flyttat hemifrån än fast han är ganska gammal som gnäller på typ avgifter och tv-licens, jag är barnet som gillar pannkakor med grädde i och rosa leksaker och emma är utbytesstudenten/adoptivbarnet som är lite av en ungdomsbrottsling som vi tar hand om för att vi är så snälla
stinky säger:
haha, gud vilken bra beskrivning, precis så är det!
stinky säger:
särskilt valle som storebrorsan hehe
stinky säger:
åh... mamma anja

Varför blir jag alltid mamman i alla sammanhang? Jag fattar inte. I Malmö går jag under namnet Mama Gatu. En gång ropade till och med Sparven "Mamma" efter mig när vi var ute, men då sa jag ifrån. Där går gränsen.

Undrar hur jag blir om jag får barn på riktigt?

Solen, kom tillbaka

Om det bara inte vore så mörkt, jag förstår inte vad vi har gjort för att förtjäna mörkret. Nu är snart solen nere, måste gå ut nu, måste få lite dagsljus, jag blir knäpp härinne på min kammare.

Jag älskar läktarkultur

Det var så fint på Råsunda i söndags. Och det handlar inte om att det var på just Råsunda och AIK som spelade, jag får samma rysningar oavsett om det är Söderstadion eller Malmö Stadion jag sitter på. Pojkarna som sjunger tillsammans, pojkarna som har klippt och klistrat och pysslat i veckor för att fixa ett riktigt fint tifo, pojkarna som älskar sitt lag så otroligt mycket och som får göra allt det där tillsammans med andra som älskar lika mycket. Ibland önskar jag att jag också kunde älska på det sättet. Att det fanns ett lag som var mitt. Jag tror att det är bra för människor att älska så djupt och hitta ett sätt att kanalisera den kärleken. Många säger att fotbollssupportrar är fattiga människor, jag tycker tvärtom. Sen behöver naturligtvis alla männsikor lite självdistans och förmågan att sätta sina egna intressen i perspektiv till andra saker i livet. Men det gäller verkligen inte bara fotbollssupportrar.

Och jag tror att det är bra att få utlopp för aggressioner och hatiska känslor också, så länge man håller sig inom ramarna och spelreglerna. Och inte slår sönder varandra, stormar planen, avbryter matcherna och gör andra farliga saker.

Fotbollsramsor är dessutom ofta otroligt intelligenta. Som bästa Djurgårdsramsan som går ut på att man räknar upp allt man inte är (typ "för korta byxor, stånd i duschen") och sen avslutar med: "Vi är inte AIK". Det är hela den västerländska kulturen sammanfattad i en fotbollsramsa. Visa vem du inte är, så vet vi vem du är. Allt bygger på motsatser, och att visa på det som är motsatt en själv. AIK-arna hatar den ramsan och jag förstår dem.

En sak hatar jag dock mer än något annat. Jag klarar inte av horramsorna. Det finns få saker som gör mig så illa berörd som en hel klack som skriker "sålt sig som en hora, han har sålt sig som en hora". Hororna befinner längst ner i våra hierarkier, det är dem vårt samhälle ser ner på mest av allt, ständigt sparkar och spottar på. Jag hatar att behöva bli påmind om den ordningen när jag går på fotboll.

Men i söndags, på Råsunda, hörde jag inte den ramsan en enda gång. Då var det bara kärlek i luften, besvikelse när Elfsborg gjorde mål, men gränslös kärlek och stöttande när AIK till slut hade vunnit matchen men förlorat guldet. Och det var så vackert, så vackert, trots att jag trodde tårna skulle frysa till is i näbbstövlarna.

Vad jag ska tänka på nu fram till april vet jag inte. Våga inte säga Royal League.

(Och naturligtvis vet jag att det finns en och annan tjej i klackarna också, men det är klar majoritet män och det finns få ställen i vårt samhälle där det är legitimt för män att pyssla, hitta på gulliga ramsor och mysa tillsammans på samma sätt. Det är en del av det som gör allt så fint. Det kan ju vara lite knepigt att vara en pysslande myskille annars.)

Rodd

Jag hatar att rodda, jag bara ringer och ringer, försöker hålla reda på vilka som svarat, vilka som är på lunch och semester och är snälla och sura. Så mycket energi går åt till att bara få tag på dem man eventuellt ska intervjua. Önskar att de bara kunde sitta på ett kafé och vänta några dagar efter att jag har tänkt tanken på att jag vill prata med dem.

Men det är lyxproblem förstås. Bara så förbannat tråååkigt.

Vinter på Möllan

Det finns en särskild sorts regn i Malmö. Det är ett lättare regn än vanligt regn, dropparna är små små och finns i hela luften, de kommer från alla håll och först kännner man dem inte riktigt men snart inser man att man blir blöt överallt. Naturligtvis kommer det i kombination med blåst eftersom det alltid blåser i Malmö. När man har varit i stan ett tag vänjer man sig vid det. Men när man precis klivit av tåget efter några månader på annan ort känner man det direkt.

Det finns en särskild slags vinteroväder i Malmö. Det är när det är fyra plusgrader och blåser något överjävligt samtidigt som det kommer nederbörd. Detta resulterar i snöstorm med blötsnö i sidled som smälter till stora vattenpölar när den når marken, om den når marken, större delen fastnar i oskyldiga människors kläder.

Vi lever i en hemlis, sa Ullis en gång och det är så sant. Nu bor varken jag eller hon kvar här men jag är på besök, sitter i köket på Nobel och allt är precis som vanligt men ändå annorlunda. Mina saker är borta, även om mitt namn fortfarande står på dörren. Ola bor i mitt rum. Jag gör samma saker som alltid: hänger på Julias jobb, lyssnar på Fiskens upprörda utläggningar över den nya regeringen och den svenska alkoholpolitiken, lagar mat åt flickorna, dricker öl på Sapla, går en promenad runt Pildammarna, handlar billiga grönsaker på giftsvampen, tar en fika på Simpan. Jobbar lite emellanåt, i studiecellen på Nobel. Gör allt det där som jag gjorde när jag också bodde här bubblan. Skönt att känna att det där regnet är precis lika vått som alltid, skönt att dimpa ner i sitt gamla sammanhang och bli lite omhändertagen.

Min pony

K letade fram min pony på nätet, MIN pony, den som jag fick när jag var kanske fyra eller fem, bröllopsponyn som var den finaste man kan tänka sig. Titta bara.



Tänk att jag fick en så fin pony, med skor och allt! Titta på hennes blick, regnbågsmanen, hennes hållning, K säger att hon har en ödmjuk hållning och det stämmer banne mig. Jag älskade min pony, och jag älskade mina barbiedockor. Jag var helt fascinerad av hur vackert allting var, hur mycket kläder barbiedockorna hade, min pappa byggde stall åt hästarna och jag och min bror ställde upp böcker som väggar i de gigantiska hus vi byggde på helgförmiddagarna. Det var tider det.

Sen satt K på badkarskanten och tvättade sina nya poniesar, gjorde maninpackningar med balsam och kammade och lockade deras manar. Nu är de jättefina.

K sa tidigare idag, när vi åt lunch (hon plättar med hallonsylt och grädde på flaska, jag havregrynsgröt), att jag gör många vuxensaker. Ja. Allt beror ju helt klart på vad man jämför med.

Mölledalen

- Vi bygger Möllan i Dalen, sa Emma som nu har hittat ett rum i ett kollektiv på Täppgränd 30 meter härifrån. Klart vi ska!
Mölledalen låter så fint, lite som Mumindalen.

Och när vi nu ändå är inne på Möllan så har ungarna där fått sitt eget internetforum, det är ju tur, så att den sociala kollen och skvallret inte behöver ha några som helst gränser. Men vafan, jag har såklart skaffat en identitet där, så utflyttad jag är. På tisdag ska jag åka dit, det blir mysigt. Jag saknar verkligen min lilla familj där när jag inte får vara med den.

Här är Emma och jag i cylinderhatt för några veckor sen. Det är såklart hon som har tagit bilden, den och mycket annat fint.


Även den här bilden har hon tagit, på mig och Stina och fina himlen en söndag på bron mellan Skanstull och Gullmarsplan för några veckor sen. Sjukt duktig är hon, och kul att hon flyttar hit nu.

Jag älskar Dalen.