Hatt matt

Intressant diskussion på Sapla igår: Vad hade du haft för kläder om du hade varit kille? C hade haft ett par bekväma lite stora byxor (inte chinos!) och en mysig tröja. L hade ansträngt sig till döds för att vara extremt ball och originell. J hade varit en Håkan Hellström-tönt. Själv hade jag haft en lite klassisk men häftig stil med ett par snygga jeans och vit skjorta med ledigt uppkavlade ärmar. Haha. Fast jag hade nog flirtat lite med Håki-stilen också. Men jag hade inte haft hatt.

Boll eller blomma? Misär eller idyll?

Så enkelt var det:
Jag: Av oss två är det fortfarande jag som har erfarenheten.
Han: Men jag hävdar fortfarande att frågar du någon annan så har den en helt annan erfarenhet.
Såklart. Enklare än så blir det inte. Alla har egna erfarenheter, egna bilder, av allt. Men varför skulle inte min bild vara något värd? Varför får inte jag tycka att min uppväxt var bra och fin? Varför ska någon annan komma och bestämma hur min bild av min barndom ska se ut?

Anna och jag har världens bästa lek för det här. En dag stod vi och väntade på tunnelbanan, båda vilade blicken på Melinas tygkasse som hade ett mönster med något runt med mörka fält i.
- Vad lustigt att det är fotbollar på väskan, sa jag.
- Va? Jag trodde att det var blommor, sa Anna.
Så föddes leken "Boll eller blomma" som så enkelt illustrerar det mest grundläggande: alla utgår vi från våra egna referenser och erfarenheter. Vem ska få bestämma vilken bild som är sann? Var det bollar eller blommor på väskan? Spelar det någon roll? Måste vi bestämma oss för enbart en bild eller kan allas bilder få vara med?

Men det är klart, verkligheten blir så mycket lättare att hantera om man kan dela in den i tydliga kategorier. Åtminstone för den som får definiera kategorierna.

Svennepunkare

"Bara svennar. Och punkare", konstaterade hon, en aning besviken. Min syster har börjat gymnasiet och det är inte riktigt som på Akallaskolan. Inga fotbollsblattar med andra ord. Hur hon definierar sig själv vet jag inte riktigt, men uppenbarligen inte som varken svenne eller punkare.

Anna ringde och frågade om jag var död. Nädå, sa jag, bara en aning utarbetad. Och det stämmer ju. Men idag var mitt jobb världens mysigaste med måndagsfika och flera av gubbarna tillbaka från semestern, fnissiga som barn första skoldagen efter sommarlovet. De är så söta. Sen pratade vi om folk som sommarjobbade med att övervaka avlopp och ibland var tvungna att simma i bajs och då fick jag lite perspektiv. Jag älskar ju faktiskt verkligen mitt jobb. Lite väl mycket ibland, det är därför jag blir utarbetad.

Sen försökte jag göra Peymans bulgursallad och lyckades inte riktigt. Men gott blev det, tyckte flickorna.

Erfarenhet vs fördomar

Så var vi alltså där igen: min erfarenhet väger inte tyngre än hans förutfattade meningar.

Själv aktar jag mig jävligt noga för att uttala mig om något jag inte har den minsta erfarenhet av.

Safari

Häromnatten drömde jag att jag befann mig i en stad som bombades. Jag var mest i en stadsdel som hette Safari. Det såg ut ungefär så som jag föreställer mig att en halvstor stad i Mellanöstern ser ut. Jag vet inte vilket land den kan ha legat i, men flera av mina vänner med ankntyning till Mellanöstern var där och försökte lugna mig, gav mig tips på hur man beter sig när det är krig. De hade ju varit med förr.

Flera av dem hade jag precis träffat eftersom jag hade varit en snabbis i Stockholm. Webbläsaren på jobbet heter Safari. En av MFF:s mittfältare heter Behrang Safari. Att drömma är verkligen ett fantastiskt sätt att bearbeta vad som snurrar i ens huvud.

Inatt har jag sovit tungt och drömlöst. Tung blir nog också Malmö Stadions gräsmatta, det har regnat hela förmiddagen och det kan nog bli en helt annan match än i tisdags på snabba konstgräset i Borås.

Metod för ensamhet

Jag försöker vara ensam. Det går sådär. Hela den här sommaren har varit ett enda race, ett långt intensivt socialt lopp. Fantastiskt på många sätt, med några nya riktigt fina bekantskaper, kära återseenden av malmöbabysarna och många av stockholmsvännerna på besök. Men jag är så trött på mig själv. Så trött på att höra min egen röst. Och framförallt trött på att inte kunna uppskatta ensamheten och tystnaden. Jag har glömt hur skönt det kan vara att vara helt ensam.

När jag nu försöker vara ensam går det alltså inte. Redan vid elva på förmiddagen ringde U. Då hade jag redan konstaterat att jag vid femtiden imorse släppt in en blöt Sparv som tyckte det var för långt att gå hem i regnet och hellre ville slagga på extrasängen i vardagsrummet. Nåja, eftermiddagen var skön. Parkerade i sofforna såg vi fyra timmar Miss Popularity och tog sedan en promenad genom stan. Sen gick jag hem. Ensam. Utförde en del av husmoderssysslorna samtidigt som jag lyssnade på Flipper. Sen ringde det på dörren. J och P skulle bara låna skor för modevisningen på Stajl by Malmö imorgon. Frågade i förbifarten om jag inte, trots allt, skulle följa med på en öl. Bara en. Ja, jag hade bestämt mig för att under inga omständigheter lämna lägenheten mer idag. Nej, jag lyckades inte hålla det löftet till mig själv.

Jag vet ju vad felet är, S förklarade det för flera veckor sedan under en av de roligaste kvällarna den här sommaren när jag precis hade börjat oroa mig på allvar för att jag skulle hjälpa en annan vän att flytta kl åtta morgonen därpå: Vi är seriösa människor med dålig karaktär. Yes. Men har man ingen karaktär måste man ha en metod, hade tydligen Camus sagt om nazityskarna. Så det är metoden jag jobbar på nu.

Nu var det ändå tur att jag lät mig övertalas. Vi gick för första gången till Gallio precis vid Södervärn, ett ställe som hade följande:
- en grekisk trubadur
- en man med Heidi Kackur-tröja (fd finländsk landslagsspelare och MFF-anfallare)
- enbart manligt klientel
och väldigt trevlig stämning. Det var okej, faktiskt, att jag gick dit. Nu är klockan bara halv tolv och jag är redan hemma igen. Vindruvor i sängen och Regina Spektor i högtalarna. Snart ska jag sova. Kan inte minnas när jag senast hade en så lugn lördagskväll.

Om några veckor blir det annorlunda. Då tar jag en trave böcker och åker till Hästberg. Där ska jag bara läsa, lägga pussel och koka sylt. Där finns inga vänner, knappt några människor alls. Bara skog och september.

Husmodersgenen

Det är lustigt hur snabbt husmodersgenen kickar in. Ge mig några lediga timmar och jag handlar frukt och grönsaker på torget, tvättar, diskar, lagar ordentlig mat (både nyttig och god), byter lakan. Och så vidare. Det innebär att jag nu sitter här, mätt och belåten med ren tvätt hängande runt mig och äter vindruvor. Det innebär även att jag nog får melon till frukost imorgon, det jag saknar nästan mest från brasseland: fruktsallad varje morgon. Möllevångstorgets fruktmarknad är fantastisk sommartid. Varje år förundras jag över hur färsk spenat kan vara så gott.

Dessutom har jag fångat en kackerlacka i mitt sovrum.