Oväntade kåkfarare

- När jag kom ut slogs vi på Sturecompagniet.
Det finns fler kåkfarare i min bekantskapskrets än vad jag anade. Vi lämnar det där.

Jag har köpt en klänning till min fest. Den är vit och har pärlor. Men jag tror inte att jag kan ha den, tyvärr. Inte med den här frisyren, jag får vänta tills håret har växt ut lite så jag kan ha det uppsatt. Vet inte varför jag är så stirrig inför den här festen. Vet inte varför jag är så stirrig överhuvudtaget just nu. Jag borde verkligen bara chilla.

(Jag är absolut inte missnöjd med min nya frisyr, jag älskar att gå till frisören och blir alltid nöjd, vad de än hittar på. Förutom den gången när jag gick i gymnasiet och frisören frågade hur kort lugg jag kunde tänka mig. Hur kort som helst, sa jag varpå han kapade skiten rakt av, vid hårrötterna. Det var inte kul. Men det växte ju ut.)

Indiansommar forever

Stockholm idag var som en spansk storstad. Kanske Madrid. Luften, värmen, ljuset, det speciella bullret från trafik och människor som uppstår i just den luften värmen ljuset. Människor på väg i en varm stad, inte i sakta semesterlunk, utan människor i vardagsrörelse. Människor satt på uteserveringar. Människor var snyggt höstklädda. Människor hukade inte under snålblåst och höstregn utan såg ganska glada ut.

Jag förstår inte dem som klagar. Fick jag bestämma skulle det alltid vara indiansommar.

Jag storhandlade på Apoteket. Jag älskar Apoteket. Jag vet, jag har läst mycket ekonomisk teori i min dag, jag har förstått och håller till viss del med om att det är konkurrens och valfrihet som driver saker och ting framåt. Men. Apoteket är på något sätt den största kvalitetsgaranten i mitt liv, en av få butiker jag verkligen litar på. I ett liv av HM-kläder och Euroshoppers frysta ärter är det underbart med ett ställe där det jag köper alltid håller bra kvalitet och oftast fås till ett rimligt pris. Apotekare är dessutom sjukt kompetenta. Man kan fråga dem om nästan allt.

Och: jag framhåller att möjligheten att slippa välja är en del av valfriheten. Jag betalar hellre lite mer för mitt Telia-abonnemang istället för att ta ställning till olika telebolag, jämföra räkningar och göra ekonomiska kalkyler för att se vilket abonnemang jag eventuellt skulle tjäna några kronor på. Jag vill helst tänka så lite som möjligt på pengar. Det är mitt val. Men det är dessvärre inte ett argument som telefonförsäljarna nöjer sig med särskilt ofta.

Gamla klassisar

Två helger i rad har jag nu sprungit på gamla mellanstadieklassisar som jag inte träffat på minst fem, kanske åtta eller tio, år. Jag vet, det är mycket uppväxt här just nu men det blir så när man flyttar tillbaka till sin gamla hemstad, det är så många gamla bekanta som plötsligt dyker upp och sätter igång olika tankar.

Hursomhelst. Första helgen träffade jag M. Hon hade bott i Dubai de senaste två och ett halvt åren, där hon ägnar sig åt någon slags klädexport. Funderar nu på att flytta hem och börja jobba med marknadsföring på ett förlag hon har kontakter på.
- Jag är ju ganska driftig, sa hon, liksom i förbifarten. Jotack.

J hade precis avslutat sin utbildning. Politics and third world development i London. Och nu då, undrade jag.
- Tja, det blir väl diplomathögskolan, sa hon.
Jag blir så STOLT. Jag gick i samma klass från ettan till nian och under nio års tid fick vi höra att vi bara var problem, speciellt tjejerna, vi bara bråkade och intrigerade hela tiden. På lektionerna var det snack och ingen ordning. Det gamla klassiska knepet att sätta snälla tjejer bredvid störiga killar funkade inte för tjejerna slog bara tillbaka.

Jag minns en vikarie vi hade i samhällskunskap i åttan som började med lektionen med att ställa olika frågor. Plötsligt avbröt han det hela och sa förvånat:
- Jag har aldrig varit med om att ställa fem frågor och det är bara tjejer som räcker upp handen!

Precis så var det. Jag vet inte vad det berodde på, men tjejerna i min klass var extremt dominanta. Om det var det som ledde till att det var mycket konflikter ett tag i mellanstadiet vet jag inte, men mina föräldrar har berättat att de aldrig riktigt fick allt att gå ihop. När jag hade kalas för tjejerna i klassen satt alla lugnt tillsammans och pratade, lät alla prata till punkt och visade varandra en oerhörd respekt. Den bilden gick inte ihop med bilden av problemklassen det ständigt var krismöten om.

Det var snackigt. Det var problem. Och det fanns orsaker. Några barn kom direkt från krig, andra hade varit mobbade i sina gamla klasser. Vissa hade problem hemma, problem vars omfattning jag har förstått först i efterhand. Vi bytte lärare ungeför hundra gånger i lågstadiet. När vi gick i femman dog en kille i klassen. Att det var oroligt var inte konstigt. Men det fanns samtidigt så mycket kraft. Det var aldrig någonsin fult att vara duktigt. Alla stod alltid för sin åsikt, vi hade ofta hetsiga diskussioner men blev inte osams för det. Och tjejerna tog som sagt minst lika mycket plats som killarna. Kanske var det precis det som var det så kallade problemet. Eftersom tjejerna pratade och bråkade lika mycket som killar alltid tillåts göra blev situationen ohållbar.

Att det nu går bra för mina gamla tjejklassisar är jag inte ett dugg förvånad över. Har man en gång tagit sin plats tror jag inte att man lämnar över den till någon annan i första taget. Speciellt roligt är det att M hittar på så mycket kul. Hon var den klassiska bråkiga tjejen, full av en kraft och potential som lärarna aldrig lyckades ta tillvara på eftersom hon helt enkelt var, just det, en bråkig tjej. Vi andra pratade ju bara lite för mycket.

PS: När jag skulle skriva "intrigerade" förut skrev jag "integrerade". Haha. Jag är så skadad.

Sverige är redo för ramadan och fotbolls-VM

Gulligaste bloggen just nu har Sydsvenskan. Så fint. Och så typiskt den tidningen.

Jag längtar till den dagen Caroline Seger, Lotta Schelin och Nilla Fischer har växt till sig litegrann och dominerar det svenska landslaget på riktigt. Om något år eller så. Då jävlar!Kommer vi rocka damfotbollsvärlden igen.

(För att inte tala om Lolinho! Såg ni henne i TV4-sporten igår? Grym teknik, jag säger bara det. 16 år gammal.)

Tantvarning

Det ser ut om om det bor en liten tant här hos mig. Men jag gillar det. Och det är ju inne nu, har jag förstått, med tanter. Bra det, för jag ser även ut som en tant, trots Naouras ständiga protester. Just det struntar jag i, annars väger hennes ord tungt. Hon är ju trots allt min personal shopper. Efter fantastisk thailunch gav vi oss ut för att leta rätt på den klänning jag ser framför mig att jag ska ha på min födelsedag nästa vecka. Den fanns inte. Men en hel del annat fint som vi tyvärr inte kunde köpa. Om jag hade pengar, tralala. Varför är jag inte rik?

Äh, det gör egentligen inte så mycket, inte så länge jag får göra så roliga saker som jag gör nu. Hänga med gullungarna i Bredäng till exempel. Idag fick jag ett tips på vad min generationsroman ska heta: "En gammal Kistabög". Dans förslag, såklart.

Att kunna jobba några timmar på förmiddagen, luncha med en god vän, gå på stan i eftermiddagssolen, träffa stimulerande människor och sedan åka hem för att jobba några timmar till - vad är det om inte livskvalitet?

Nej, jag är inte rik. Men det har jag råd med.

Vellingemoderater

Här är ett lysande exempel på vad jag precis skrev. Direkt från kommunen där "Friheten är lite större". Och sen blir det väldigt tydligt vad samme Vellingemoderat, Bengt Hansson, anser att invandrare ska ägna sig åt. Bo i höghus och jobba i industrier. Eftersom det inte finns några såna i Vellinge så kan de inte ta emot några flyktingar. Solklart.

Skånsk segregation

DN:s ledare om Sverigedemokraternas framgångar landar i att "Utanförskapet i förorterna är en social bomb. Den kan brisera i den svenska riksdagen efter valet 2010 om inget görs nu." Vems utanförskap man egentligen syftar på är inte helt solklart. Både DN och Sydsvenskan försöker förstå varför det är just i Skåne som Sd har störst stöd. Förklaringar söks i historien med starka skånska nazistiska fästen, socialt utanförskap och misslyckad integrationspolitik. Men precis som SDS påpekar är den misslyckade integrationen inte ett enskilt skånskt fenomen. Den nazistiska historien kan säkert också ha del i dagens syn på invandring, men jag tror att man måste lägga på ett historiskt klassperspektiv på den ganska säregna skånska segregationen för att förstå varför den här typen av främslingsfientlighet kan spridas så lätt.

Skåne har varit segregerat ända sedan industristäderna Malmö och Landskrona växte fram. Arbetarklassen bodde inne i städerna, överklassen och den rika bondeklassen på landsbygden. Den fysiska närheten mellan stad och landsbygd har gjort det möjligt för över- och medelklass att bo vackert och fridfullt på landet och smidigt kunna pendla till arbete i städerna. Redan då präglades Malmö och Landskrona av fattigdom och social oro och det dåliga ryktet har förföljt städerna. Många av de bättre beställda på landsbygden bosatta skåningarna har alltid sett ner på städerna och deras invånare.

Idag utgörs underklassen till stor del av invandrare, detta på grund av misslyckad integrations- och arbetsmarknadspolitik. Den skånska över- och medelklassen bor fortfarande utanför städerna, pendlar in till jobbet i städerna och tycker sig där se hög arbetslöshet och grov kriminalitet: ren misär. Men där förklaringen till misären förut var att stadsborna var lågutbildade industriarbetare, är dagens förklaring att de är invandrare.

Alla samhällen söker sina syndabockar, oavsett den etniska sammansättningen. Att skylla främlingsfientlighet på invandring är extremt lättvindigt.

Dessutom glömmer man lätt att det inte bara är invandrarna i Skåne som är segregerade. De mest segregerade samhällena heter Klagshamn, Vellinge, Sjöbo och så vidare. Extremt homogena samhällen på den skånska landsbygden, där invånarna är vit över- och medelklass. Den skånska bostadspolitiken har knappast motverkat denna segregation. För att hindra utflyttningen av högavlönade från Malmö till lågskattekommuner som Vellinge har Malmöpolitikerna svarat med att bygga villaförorter som Klagshamn och stadsdelar som Västra hamnen. Det kostar runt två miljoner att köpa en villa i Klagshamn, plus de månadskostnader det innebär att äga ett hus. Vem har råd att bo där? Och hur integrerade är de i det svenska samhället?

Sedan har Malmö totalt misslyckats med strukturomvandlingen som borde ha kommit efter att industrierna försvann. Det finns så mycket kraft, vilja och ung kompetens i regionen, som inte tas till vara. Men det får jag återkomma till en annan dag.

Sd

Och jag vet att jag inte kommenterat Sverigedemokraternas framgångar alls. Det innebär inte att jag inte bryr mig. Men jag orkar faktiskt inte. Jag orkar inte ta in helt och fullt vad det betyder att Sd på många håll i Skåne är större än v och mp tillsammans. Det är ingenting annat än fruktansvärt sorgligt. Men tyvärr inte särskilt oväntat för den som bott fyra år i Malmö och hört hur jargongen kan gå där.

Kvotering? Knappast.

Allvarligt talat: jag kan både förstå och hålla med om att det på sätt och vis vore bra med just en kvinna som socialdemokratisk partiledare efter storbonden. Men. Är inte hela grejen att det faktiskt inte finns några manliga alternativ? De män som nämns i diskussionerna är antingen för dåliga på att kommunicera sin politik till väljarna eller för okunniga, inte tillräckligt breda. De två hetaste kandidaterna, Wanja Lundby-Wedin och Margot Wallström, är kompetenta på bägge områdena. Trots det har det i debatten idag låtit som att det vore någon slags välmenande kvoteringsgrej att utse någon av dessa två till partiledare. Ånej, förlåt jag glömde, kvinnor kan ju inte vara så kompetenta. Vi kvoteras alltid in. Även när det saknas manliga alternativ.

(Jag är inte alls så grinig som det verkar. Jag är tvärtom väldigt glad. Det är underbart att vara tillbaka i Stockholm, den här staden gör mig på så bra humör. Utöver att reta mig på valet har jag idag tittat på två lägenheter i Akalla och Midsommarkransen med min kära mor, och när jag gick omkring på Slussen och kände mig lycklig över olika sakers tillstånd hittade jag gulle-Melina där. Väl hemma hade jag fina chefsmail och vänmail väntande och dagen var fulländad. Om man bortser från den politiska situationen, alltså.)

Bästa kupén

Ibland är hemfärden med tunnelbanan höjdpunkten på hela utekvällen. Tog sista tåget vid Hötorget och sjönk ner i en helt egen kupé. Vid T-centralen var den inte längre tom. En tjej satte sig snett mittemot mig och på sätet precis mittemot satt plötsligt K. Andra gången vi slumpvis stötte på varandra den kvällen, lika förvånade den här gången. Hans sällskap lämnade oss i Slussen, men vi behövde bara åka en station ensamma för vid Medborgarplatsen ramlade E och S in med siktet inställt på just vår kupé. Någonstans mellan Skanstull och Gullmarsplan flyttade dock E över till kupén bredvid och började prata med en kille som satt där. Framme i Skärmarbrink kom K på att han var tvungen att gå av. Så gjorde även killen i kupén på andra sidan gången. Och E, hon sprang efter utan att säga ett ljud. S och jag ensamma alltså. Naturligtvis trodde jag att vi skulle ha sällskap hem till Dalen. Men icke.
- Nu är det dags, sa S när vi var i Blåsut.
- Nä, det är nästa, tyckte jag.
- Nej, är vi i Blåsut ska jag av, sa S och reste sig, vinkade lite till ett gäng som satt bakom mig.
- Ska du på någon slags..., började jag men hann aldrig avsluta förrän S var halvvägs ut.
- Ja, jag ska nog det. Vi ses imorgon, hojtade S glatt och dörrarna stängdes.
Okej, det var kanske inte kvällens höjdpunkt. Men ganska... omtumlande. Eller nåt. Stockholm är så stort.

Jag fick även hålla mitt sedvanliga försvarstal om varför jag går ut på Stureplan. Det börjar bli lite tröttsamt. "Är East ett schysst och avslappnat ställe? Måste man vara uppklädd för att gå dit?" Finns det ställen som är rakt igenom schyssta och avslappnade, var min motfråga. Och ja, man måste vara uppklädd, men man måste inte vara nerklädd. Koder och oskrivna regler existerar överallt. Kom över det.

Fi kommer in i riksdagen idag. Åtminstone att döma av den högst osäkra statisktiska undersökning jag ägnade mig åt på East igår. Alla jag pratade val med skulle plötsligt rösta på Fi. Vi får väl se. Ikväll.

Helt vanliga ponies

När jag kom ut i loftgången efter att ha åkt runt halva Dalarna igår stod dörren till mitt hem på glänt. Därinne var det fullt av vänner, vin och My little Ponies. Vilket mottagande! Jag glömde genast hur trött jag var och lät mig villigt övertalas till att följa med på konstfest på Mejan. Väl där insåg jag definitivt att jag hade lämnat skogen och var tillbaka i Stocken igen.

K skulle ha gått på föreläsning med Tiina Rosenberg i veckan. Det gick inte, eftersom hon

1. Hade blivit dumpad av sin kille.
2. Hade fått tillbaka alla sina ponies.
3. Hade migrän pga måntan.

Hade Tiina godkänt de skälen till att utebli? Det tror jag. Hjärtesorg och ponies skojar man inte bort. Inte heller migrän för den delen. Men det var trist för hennes egen skull att hon missade Tiina. (Varför är egentligen alla Tiina med Tiina? Det är aldrig någon som känner henne men alla kallar henne alltid Tiina.)

För att byta ämne helt: Det är så bra att byta värld ibland. Minnas att jorden inte enbart består av två kollektiv på Möllan och Enskede utan att det även finns sådant som Hästbergs klack, 419 m högt varifrån man ser sju sjöar och en by vid dess fot där det faktum att hunden Tilda sprungit och gömt sig i en vedbod efter att ha blivit rädd för en geting är största händelsen på en vecka.

Det är även väldigt nyttigt att vara helt tyst och ensam ibland. Och från den här skogssemestern fick jag med mig en massa poäng:

Gubbpoäng:

• Tänkt en hel del på vårt lands historia och mina gamla släktingar
  
• Lyssnat på Dan Andersson
  
• Pratat om björn och hund
  
• Inte tittat på tv förutom när det varit sport och Uppdrag granskning
  

Fältbiologpoäng:

• Tänkt ganska mycket på hur fantastisk skogen är.
  

Kulturarbetande feministpoäng:

• Druckit rödvin och läst Elfriede Jelinek på kvällarna
  

Husmoderspoäng:

• Kokat oändliga mängder marmelad
  
• Plockat svamp och fryst in
  
• Varje dag gått ut på gården, plockat tomater, sallad, bönor, persilja, bönor och sockerärter och tänkt "åh så underbart gott. Från min egen gård!" när jag ätit.
  
• Bakat grovt bröd med morot, sesamfrö och linfrö i.
  

Svennepoäng:

• Badat i tjärnen varje dag trots att det bara varit 15-16 grader varmt, hållit på att frysa ihjäl varje gång men intensivt tänkt "det blir så skönt sen" medan jag försökt överleva det kalla vattnet.
  

Vad säger detta? Jo, åtminstone en sak: den här sommaren har jag hängt med gubbar och på Möllan. Men nu är det slut på det.

Jag köpte en vinterkappa idag. Egentligen var det Richard som skulle köpa en rock men det slutade med att jag klev ut från Zara med en kappa. Den var så fin med sammetsknappar, högt liv, skärp och rynk.

Nu är Naouras på väg hit. Vi ska äta gott som jag inhandlat, dricka vin och välja klänningar. Sen ska vi göra oss så söta och ge oss ut i natten. Lördag! Som redan varit mycket bra med promenad på stan, lite shopping och en öl i solen.

Jag är verkligen tillbaka hemma igen. Det är så roligt.

(Rubriken syftar för övrigt på den bästa frågan i TP: Hur mycket väger en helt vanlig ponny? Fast det är nog bara Möllanbrudarna som förstår det roliga i det, är jag rädd.)

Mot tystnaden

Jag ska till ett hus vid en tjärn i en skog. Jag ska vara borta minst en vecka och jag ska vara helt ensam. Nej, förresten, det finns ju en lom också. Som skriker ibland. I övrigt ska det vara helt tyst.

Straight outta hårda Järva

De som inte säger rakt ut att det är dåligt, låter åtminstone förstå att det är anmärkningsvärt. Vid varje anställningsintervju, till exempel. Litet axplock:
- Kommer du att bo därute i, vad heter det, där i... Kista?
- Men du är född i Sverige, va?
- Och dina föräldrar, var kommer de ifrån?
- Jomen, jag tänkte, ehh, ursprungligen.
- Du kanske själv har någon form av invandrarbakgrund?
- Tänk, vi som trodde att du var invandrare!
Eller som när en person jag trots allt trodde kände mig ganska väl en dag sa till mig:
- Anja, du har haft det svårt och vill visa alla som kommer från samma förhållanden som du att det går att lyckas.
Då kunde jag bara skratta. För flickan som alltid varit frökens favorit, som är uppväxt i den tryggaste av medelklassvärldar, som alltid haft lätt för sig i alla sammanhang och passat in i systemet som den berömda handen i handsken var det en smula överraskande att få höra att hon haft det svårt. Exakt när skulle det ha varit?

Alternativblatte

Något av det bästa med mitt jobb är att det hela tiden sätter igång olika processer inom mig där jag tvingas tänka över vad det som är jag egentligen består av.

Som idag: mannen jag intervjuade berättade om när hans dotter var liten och gick i skolan och alla pratade om vilka länder deras föräldrar kom ifrån. Hans egen dotter kunde skryta med sin pappas släkt i Buenos Aires.
- Till slut var det bara en flicka kvar och henne var det synd om, för båda hennes föräldrar var från Sverige, sade han.
Jag satt där med telefonen i hand, och minnena kom plötsligt över mig. Samling på sexårs, alla pratar om sina släktingar långt bort. Vilka de ska besöka på sommarlovet. Att asfalten i Iran blir så varm att man kan baka bröd på det. De kan prata med varandra på sina föräldrars språk. Alla kan minst två språk. Jag pratar svenska. Inget mer. Men min faster bor i USA och min farbror och mina kusiner i Japan, det blir min räddning. Min släkt finns också över hela världen. Och mina föräldrar är från Dalarna, min pappa pratar rättviksmål med mig och mina syskon och det är nästan som ett eget språk. Säger jag, sittande där på golvet i en ring för att också kunna skryta med en multikultisläkt.
Redan där fick vi lära oss att blatteskapet och vår totala mix av kulturer var något väldigt fint. Att det var en rikedom, något att vara stolta över. Det måste ha gjorts på ett väldigt pedagogiskt sätt, för jag förstod aldrig att det skulle vara något dåligt. När förstod jag det? Väldigt, väldigt sent. Kanske egentligen, fullt ut, de senaste åren.

- Som etnisk svensk kan du alltid göra en klassresa, säger sedan kvinnan jag pratar med lite senare, det går att komma ifrån sin förortsbakgrund genom en klassresa men sin hudfärg kan man aldrig sudda ut.
Visst är det så. Men min förortsidentitet blir bara starkare ju längre bort från Järvafältet jag kommer, min insikt om hur mycket det präglat mig och min syn på världen blir bara tydligare ju fler människor från övriga Sverige jag träffar. Jag kan aldrig - och vill inte heller - bli del av deras gemenskap. Delar av den gemenskapen går ut på att se ner på och ringakta den typ av bostadsområden jag vuxit upp i. Misstro dem som varit mina barndomsvänner. Det kommer jag aldrig att köpa.

N och jag myntade begreppet alternativblatte. Där kunde vi båda få plats, där kunde vi enas i det faktum att vi inte kunde se vår etnicitet som något som gick att utläsa i var våra föräldrar var uppväxta. Hennes från Irak, mina från Dalarna. Alternativblattar. Vi som inser att etnicitet enbart är en social konstruktion.

Dalen - I´m home

Tillbaka i Dalen och det är förbannat skönt. Jag har fått nytt rum här, med balkong och walking closet. Så lyxigt! Ulla snackade hela helgen om walking closet, nu förstår jag storheten. I trappuppgången sitter dessutom en bild på Zanyar och det känns tryggt. Mami och jag fick luncha i Kista Galleria och allt är lite hemtrevligt. Snart kommer Naouras hit och äter middag.

Lite sorgligt är det alltid att lämna kära Möllish. Nu fick jag göra det på topp med klassisk Nobelfest på lördagen. Alla vännerna var där, jag hade bakat bröd och gjort specialrörorna och var såklart sjukt snygg i en av Naouras klänningar (Eller kapuschong, som Björn trodde att det var. Jag tror att det var menat som en komplimang.).

"Den här musiken passar inte min sexualitet", sa L bekymrat när någon satte på Max Romeo och jag förstår vad hon menar. Reggaeton passade bättre så det var tur att Charlie inhandlat så många skivor på sina resor runt Latinoland.

En av höjdpunkterna på kvällen var min och Grodans diskussion om porr. I vanlig ordning försökte han provocera genom att säga att om han inte hade tittat på porrfilm när han var ung så skulle han ha gjort bort sig jättemycket första gången han hade sex. Han trodde nämligen att själva hålet sitter ungefär där klitoris sitter. Sanningen är att den enda som lyckats provocera den senaste tiden är jag och det ganska ofrivilligt, eftersom Grodan lämnade en fest vi hade i vredesmod sedan han fått för sig att jag hade varit ute på gator och torg i mörkret och skrivit "Dead men don´t rape". Jag går inte på Grodans finter längre. Han är gullig.

Raggningsreplik som funkar på mig: "Jag önskar att jag vore lite mer hbt så jag kunde tända på Alexander Östlund." Hur många Gatupoäng får man av att säga den meningen? Ibland är jag så sjukt klyschig. Och enkelspårig. Jaja.