Kvotering? Knappast.

Allvarligt talat: jag kan både förstå och hålla med om att det på sätt och vis vore bra med just en kvinna som socialdemokratisk partiledare efter storbonden. Men. Är inte hela grejen att det faktiskt inte finns några manliga alternativ? De män som nämns i diskussionerna är antingen för dåliga på att kommunicera sin politik till väljarna eller för okunniga, inte tillräckligt breda. De två hetaste kandidaterna, Wanja Lundby-Wedin och Margot Wallström, är kompetenta på bägge områdena. Trots det har det i debatten idag låtit som att det vore någon slags välmenande kvoteringsgrej att utse någon av dessa två till partiledare. Ånej, förlåt jag glömde, kvinnor kan ju inte vara så kompetenta. Vi kvoteras alltid in. Även när det saknas manliga alternativ.

(Jag är inte alls så grinig som det verkar. Jag är tvärtom väldigt glad. Det är underbart att vara tillbaka i Stockholm, den här staden gör mig på så bra humör. Utöver att reta mig på valet har jag idag tittat på två lägenheter i Akalla och Midsommarkransen med min kära mor, och när jag gick omkring på Slussen och kände mig lycklig över olika sakers tillstånd hittade jag gulle-Melina där. Väl hemma hade jag fina chefsmail och vänmail väntande och dagen var fulländad. Om man bortser från den politiska situationen, alltså.)