Alternativblatte

Något av det bästa med mitt jobb är att det hela tiden sätter igång olika processer inom mig där jag tvingas tänka över vad det som är jag egentligen består av.

Som idag: mannen jag intervjuade berättade om när hans dotter var liten och gick i skolan och alla pratade om vilka länder deras föräldrar kom ifrån. Hans egen dotter kunde skryta med sin pappas släkt i Buenos Aires.
- Till slut var det bara en flicka kvar och henne var det synd om, för båda hennes föräldrar var från Sverige, sade han.
Jag satt där med telefonen i hand, och minnena kom plötsligt över mig. Samling på sexårs, alla pratar om sina släktingar långt bort. Vilka de ska besöka på sommarlovet. Att asfalten i Iran blir så varm att man kan baka bröd på det. De kan prata med varandra på sina föräldrars språk. Alla kan minst två språk. Jag pratar svenska. Inget mer. Men min faster bor i USA och min farbror och mina kusiner i Japan, det blir min räddning. Min släkt finns också över hela världen. Och mina föräldrar är från Dalarna, min pappa pratar rättviksmål med mig och mina syskon och det är nästan som ett eget språk. Säger jag, sittande där på golvet i en ring för att också kunna skryta med en multikultisläkt.
Redan där fick vi lära oss att blatteskapet och vår totala mix av kulturer var något väldigt fint. Att det var en rikedom, något att vara stolta över. Det måste ha gjorts på ett väldigt pedagogiskt sätt, för jag förstod aldrig att det skulle vara något dåligt. När förstod jag det? Väldigt, väldigt sent. Kanske egentligen, fullt ut, de senaste åren.

- Som etnisk svensk kan du alltid göra en klassresa, säger sedan kvinnan jag pratar med lite senare, det går att komma ifrån sin förortsbakgrund genom en klassresa men sin hudfärg kan man aldrig sudda ut.
Visst är det så. Men min förortsidentitet blir bara starkare ju längre bort från Järvafältet jag kommer, min insikt om hur mycket det präglat mig och min syn på världen blir bara tydligare ju fler människor från övriga Sverige jag träffar. Jag kan aldrig - och vill inte heller - bli del av deras gemenskap. Delar av den gemenskapen går ut på att se ner på och ringakta den typ av bostadsområden jag vuxit upp i. Misstro dem som varit mina barndomsvänner. Det kommer jag aldrig att köpa.

N och jag myntade begreppet alternativblatte. Där kunde vi båda få plats, där kunde vi enas i det faktum att vi inte kunde se vår etnicitet som något som gick att utläsa i var våra föräldrar var uppväxta. Hennes från Irak, mina från Dalarna. Alternativblattar. Vi som inser att etnicitet enbart är en social konstruktion.