Metod för ensamhet

Jag försöker vara ensam. Det går sådär. Hela den här sommaren har varit ett enda race, ett långt intensivt socialt lopp. Fantastiskt på många sätt, med några nya riktigt fina bekantskaper, kära återseenden av malmöbabysarna och många av stockholmsvännerna på besök. Men jag är så trött på mig själv. Så trött på att höra min egen röst. Och framförallt trött på att inte kunna uppskatta ensamheten och tystnaden. Jag har glömt hur skönt det kan vara att vara helt ensam.

När jag nu försöker vara ensam går det alltså inte. Redan vid elva på förmiddagen ringde U. Då hade jag redan konstaterat att jag vid femtiden imorse släppt in en blöt Sparv som tyckte det var för långt att gå hem i regnet och hellre ville slagga på extrasängen i vardagsrummet. Nåja, eftermiddagen var skön. Parkerade i sofforna såg vi fyra timmar Miss Popularity och tog sedan en promenad genom stan. Sen gick jag hem. Ensam. Utförde en del av husmoderssysslorna samtidigt som jag lyssnade på Flipper. Sen ringde det på dörren. J och P skulle bara låna skor för modevisningen på Stajl by Malmö imorgon. Frågade i förbifarten om jag inte, trots allt, skulle följa med på en öl. Bara en. Ja, jag hade bestämt mig för att under inga omständigheter lämna lägenheten mer idag. Nej, jag lyckades inte hålla det löftet till mig själv.

Jag vet ju vad felet är, S förklarade det för flera veckor sedan under en av de roligaste kvällarna den här sommaren när jag precis hade börjat oroa mig på allvar för att jag skulle hjälpa en annan vän att flytta kl åtta morgonen därpå: Vi är seriösa människor med dålig karaktär. Yes. Men har man ingen karaktär måste man ha en metod, hade tydligen Camus sagt om nazityskarna. Så det är metoden jag jobbar på nu.

Nu var det ändå tur att jag lät mig övertalas. Vi gick för första gången till Gallio precis vid Södervärn, ett ställe som hade följande:
- en grekisk trubadur
- en man med Heidi Kackur-tröja (fd finländsk landslagsspelare och MFF-anfallare)
- enbart manligt klientel
och väldigt trevlig stämning. Det var okej, faktiskt, att jag gick dit. Nu är klockan bara halv tolv och jag är redan hemma igen. Vindruvor i sängen och Regina Spektor i högtalarna. Snart ska jag sova. Kan inte minnas när jag senast hade en så lugn lördagskväll.

Om några veckor blir det annorlunda. Då tar jag en trave böcker och åker till Hästberg. Där ska jag bara läsa, lägga pussel och koka sylt. Där finns inga vänner, knappt några människor alls. Bara skog och september.