Maten räddar alltid

Jag sätter verkligen all tilltro till mat. Typ: så länge man bara kan äta är man aldrig riktigt sjuk. När matlusten återvänder är man på väg upp igen och äter man bara lite då kommer krafterna tillbaka. Jag har precis ätit tortellini och låtsas att jag strax är frisk igen. För det är ju så förbannat tråkigt att vara sjuk och svag och inte kunna ta sig för något. Nu kan jag i alla fall tänka någorlunda, värre var det imorse, då trodde jag att någon hade tagit min hjärna ifrån mig.

Feber på tåget

Jag har feber. Jag har åkt tåg hela dagen. Tur att Asha Ali finns. Vi gick i samma skola på gymnasiet, hon två år över mig, och varje gång esteterna skulle uppträda var hon höjdpunkten. Nu har debutskivan kommit och hon är grym. Roligt när det går bra för folk man har växt upp med, som man då trodde skulle bli stora. De flesta gissar man ju fel på, men några når hela vägen. Bojan Djordjic är mitt andra exempel. Fast vi var mest osams. Kistas två största egon i parallellklass möttes varje rast på fotbollsplanen. Kunde inte gå annat än illa. Men men, poängen här var att Asha räddade tågresan idag. Lyssnade oavbrutet i mina dimmor. Nu är jag hemma i Dalen igen, Klara mötte mig med stora kramen och all entusiasm i världen.

Snabba papper

Idag satte jag en sorts rekord. Inom loppet av en timme skrev jag under två papper som innebar att jag håvade in ungefär tvåhundra gånger fler vuxenpoäng än jag redan har: anställningskontrakt och köpekontrakt av en lägenhet. Min lägenhet. Med inkaklat badkar, funkiskök och inglasad balkong i söderläge. Originalparkett från femtiotalet och nymålade vita väggar. Nära mina fina vänner och på cykelavstånd till jobbet.

Ibland blir jag nästan lite rädd för allting. Saker och ting händer onekligen ganska snabbt.

En rar historia skrev Olsson igår. Ja, det har verkligen varit en egoblogg det här, de senaste dagarna. Men när man blir så fint omskriven måste man få skryta litegrann. Jag vet inte ens riktigt hur jag ska kunna kommentera det hela, alla försök blir bara platta. Mats Olsson är en väldigt fin och omtänksam människa. Och alltså min största idol och inspiratör när jag var tolv år gammal. Det gick alltså så långt att jag hade hans krönika från bronsmatchen 94 upptejpad på väggen i mitt flickrum. Jag var otroligt glad och smickrad då, den dag när han ringde upp mig, och idag är jag bara, ja, jag vet som sagt inte hur jag ska sätta ord på det. Men det är fint.

Bilden är förresten väldigt lik. Rasmussen har till och med fått med att jag ofta skelar lite på bilder. Och när jag blir berusad.

Talande frånvaro

Talande för problematiken idrottsrörelsen måste ta itu med: det kom inte en enda människa till paneldebatten i lördags. Trots jag vet inte hur många tusen personer på mässan. Jag vet inte om det behöver kommenteras ytterligare. Men visst finns det arbete att göra.

Sportsnack

Såhär funkar det i sportvärlden: Gunnar Brink på Radiosporten i Malmö ringer mig.
GB: Det här är ett långskott, men är du i Malmö på lördag?
AG: Nej, det är jag inte, men det var inte ett så jättelångt skott, jag är i Malmö på söndag.
GB: Okej, då var det snarare ett stolpskott. Stolpe ut.
AG: Ja. Tyvärr.

Trötter

Ahh, vad mycket jobb som är kvar att göra, trots att jag lyckats lägga ut större delen av det jag hade på andra. Jag orkar inte. Nu när jag vet att jag egentligen kan vara ledig och börja tänka och fokusera på allt roligt som komma skall orkar jag verkligen inte. Jag vill bara åka till den där stranden nu.

Och fyinihelvete vad dåligt det gick ikväll. Stackars alla sdshockeyläsare. Jag klantade mig som tusan. Bättring utlovas.

Alla som är intresserade av idrott och integration bör ta sig till Stockholmsmässan och Träningsdagarna på lördag kl 12 förresten. Där leder jag en diskussion om föreningsverksamhet i miljonprogramsområdena mellan Hodan Siid-Ahmed, allsvensk fotbollsspelare i KIF Örebro, Marino Miskulin från Sisu Idrottsutbildarna och Amanch Ranchber, ordförande i Rinkeby/Tensta Internationella FK. Det blir nog väldigt intressant och roligt.

Sen måste jag ju skaffa en lägenhet också. Och flytta. Alla mina grejer. Igen. Men sen ska jag inte röra mig en tum på många, många år.

Skönsång i Bredäng

Jag är i Bredäng. Vi äter tårta och Zanyar har guldslips (ingetdera är för min skull dock, världen kretsar tyvärr inte alltid kring mig). Dan är mästaren på nya ramsor och sjunger

Ingen slips för Zanyar Adami
Ingen slips för Zanyar Adami
Han är inte fin
Ser ut som ett svin
Ingen slips för Zanyar Adami

Det bara kommer, som på beställning. Häromdagen fick jag den här ramsan mailad till mig i slutet av ett mail om något rep:
(melodi: Vi är från Stockholm...)

Vi älskar genus
Och jämställdheten
Vi dricker bira
och vi har smink
Vi hatar könsroll
vi hatar noll-koll
Men vårt genus, älskar vi så högt.

Sha la la laaa laaaaaa....

Snart öppnar siten www.danärfantastisk.se

Jag kommer saknar de här fina barnen.

So much love

Så mycket kärlek de senaste dagarna. Så många snälla mail, sms, telefonsamtal från vänner, kollegor, läsare. Igår fick jag blombud för första gången i mitt liv.

Det har naturligtvis kommit en del sura kommentarer. Men jag måste säga att det är kul att folk bryr sig så mycket. Och när människor man respekterar skriver sånt här om en, och när ens läsare skriver såhär så kan man inte bli annat än varm i hjärtat:

"Du säger i tidningen att det kommer att bli tufft att ersätta någon som Åke och det kan jag hålla med om. Men du behöver inte vara orolig du kommer att klara detta utmärkt precis som en Ronaldo eller Ronaldinho inte behövde vara nervösa för att efterträda Romario som stjärna i Brasilien– det jag menar har man bara talang så kan det inte gå annat än bra."

Mina fina gubbar. Snart ska vi få mötas till frukost varenda morgon.

Jajemän

Ja. Så blev det alltså. Jag fick det där jobbet, det allra roligaste jag skulle kunna tänka mig. Kanske ett av de svåraste också - men utmaningar är bra.

Jag ska alltså bli Sydsvenskans nya sportkrönikör när Åke Stolt går i pension vid årsskiftet. Det är galet. Det är det. Det svindlar ganska ofta dessa dagar. Men framförallt är det fruktansvärt roligt.

Jag tänker inte skriva någon programförklaring eller gå in närmare på hur och vad jag kommer att skriva om, det visar sig i sinom tid.

Ni som träffar mig regelbundet vet att jag har varit lite stirrig under hösten. En av mina nyare bekantskaper sa "jaha, jag trodde det hörde till". Det gör det alltså inte. Ni som bara läser bloggen har sett att det inte funnits särskilt mycket intressant att läsa här på sistone. Jag har haft lite svårt att fokusera bara. Antar att det lätt blir så när så omvälvande saker sker i ens liv.

Malmö

Så mycket värme och kärlek och glädje och vänskap och skratt, som ett enda stort hurra, hela helgen.

Finaste staden

Malmo är vackert! Alla bästisarna är här och Möllan visar upp allt det bästa som finns. Igår var jag på fest i Aktivitetshuset. Det är alltid stödfest där, det känns verkligen som deja vu varje gång jag kommer hit eftersom jag ofta tar en öl på Sapla i något trevligt sällskap i veckan och då får en flyer om en stödfest på Aktivitetshuset. Igår gick vi alltså verkligen dit. Lite skeptisk först men det var ett lyckokast. Naturligtvis var jag ensam om att ha läppstift, guldklänning och stövlar. Ingen annan hade ens en av de sakerna. Hitkavalkad och vi dansade hela natten och eftersom Malmö är det bästa stängde det aldrig utan vi fick gå hem när vi var utmattade och hungriga. Promenad genom fina industriområdena och ja, Malmö är vackert.

Idag blev det långpromenad med Ullis och Åsa och nu är det dags att laga mat. Det är bara så mycket disk överallt, det är trist.

Fisken har fest ikväll och imorgon tar jag i vanlig ordning morgontåget tillbaka till Stocken. Härligt. Men det är en lyx att få vara så mycket på två ställen och slippa välja helt. Det finns så mycket bra både här och där.

Ja, jag är jättetråkig nu. Men jag har inte så mycket mer att säga för tillfället. Mer än att allt är kul och bra.

Reggaeton till lunch

Idag åt jag lunch i Bredäng. De spelade hela Daddy Yankee-skivan. Jag ska nog alltid äta lunch till reggaeton hädanefter. Sen bytte de till Modern Talking. Inte alls lika bra, men intressant blandning ändå.

Det är tråkigt att förlora sin mobiltelefon men roligt att skicka ut massmail, be alla skicka sina nummer och sen få svar från en massa folk man inte hört av på ungefär tusen år.

Gud vad jag inte pallar skriva om något intressant idag. Ska nog dra på mig mysbyxorna, sätta mig med datorn framför tv:n och jobba lite med Fotbollsgalans alla fantastiska tacktal som inspiration. Tror på Tobias Linderoth och Caroline Jönsson ikväll.

Dan är genus, tjalalalala.
Dan är inte här, tjalalalalala.
Livet blir onekligen mycket roligare när det kan ackompanjeras av en fotbollsramsa för varje tillfälle.

Äh, vem bryr sig? Hejdå.

Ingen mobil längre

Fan. Jag blev av med min telefon ikväll. På East såklart, som alla andra. Borde ha lärt mig en läxa. Alla som känner sig manade: ring på min hemtelefon. Eller maila mig på anja snabela tidningenmacho.se (försöker undivka spam) så hör jag av mig. Ska försöka styra upp det här imorgon, men man vet ju aldrig hur det går.

I övrigt en mycket lyckad kväll med både söder och Stureplan, småfinisar och gammelbästisar, och imorgon är det alltså fest i Sveriges mysigaste kollektiv (ja, jag vet att Dalen står i hård konkurrens med Nobel). Och så har ju solen skinit idag. Bara en sån sak.

Alltid mamman

Okej, jag vet inte riktigt varför det blir såhär. Men det verkar som att jag utstrålar någon slags urmoderlighet. Stina och Klara som jag bor med hade precis följande diskussion på msn (att vi bor i samma lägenhet och pratar med varandra över msn är något vi kan diskutera en annan dag) om vår lilla familj här i Dalen:

klara säger:
du är typ pappan -händig, anja är mamman - duktig med mat och snäll och GO, valdemar är typ storebrorsan som inte flyttat hemifrån än fast han är ganska gammal som gnäller på typ avgifter och tv-licens, jag är barnet som gillar pannkakor med grädde i och rosa leksaker och emma är utbytesstudenten/adoptivbarnet som är lite av en ungdomsbrottsling som vi tar hand om för att vi är så snälla
stinky säger:
haha, gud vilken bra beskrivning, precis så är det!
stinky säger:
särskilt valle som storebrorsan hehe
stinky säger:
åh... mamma anja

Varför blir jag alltid mamman i alla sammanhang? Jag fattar inte. I Malmö går jag under namnet Mama Gatu. En gång ropade till och med Sparven "Mamma" efter mig när vi var ute, men då sa jag ifrån. Där går gränsen.

Undrar hur jag blir om jag får barn på riktigt?

Solen, kom tillbaka

Om det bara inte vore så mörkt, jag förstår inte vad vi har gjort för att förtjäna mörkret. Nu är snart solen nere, måste gå ut nu, måste få lite dagsljus, jag blir knäpp härinne på min kammare.

Jag älskar läktarkultur

Det var så fint på Råsunda i söndags. Och det handlar inte om att det var på just Råsunda och AIK som spelade, jag får samma rysningar oavsett om det är Söderstadion eller Malmö Stadion jag sitter på. Pojkarna som sjunger tillsammans, pojkarna som har klippt och klistrat och pysslat i veckor för att fixa ett riktigt fint tifo, pojkarna som älskar sitt lag så otroligt mycket och som får göra allt det där tillsammans med andra som älskar lika mycket. Ibland önskar jag att jag också kunde älska på det sättet. Att det fanns ett lag som var mitt. Jag tror att det är bra för människor att älska så djupt och hitta ett sätt att kanalisera den kärleken. Många säger att fotbollssupportrar är fattiga människor, jag tycker tvärtom. Sen behöver naturligtvis alla männsikor lite självdistans och förmågan att sätta sina egna intressen i perspektiv till andra saker i livet. Men det gäller verkligen inte bara fotbollssupportrar.

Och jag tror att det är bra att få utlopp för aggressioner och hatiska känslor också, så länge man håller sig inom ramarna och spelreglerna. Och inte slår sönder varandra, stormar planen, avbryter matcherna och gör andra farliga saker.

Fotbollsramsor är dessutom ofta otroligt intelligenta. Som bästa Djurgårdsramsan som går ut på att man räknar upp allt man inte är (typ "för korta byxor, stånd i duschen") och sen avslutar med: "Vi är inte AIK". Det är hela den västerländska kulturen sammanfattad i en fotbollsramsa. Visa vem du inte är, så vet vi vem du är. Allt bygger på motsatser, och att visa på det som är motsatt en själv. AIK-arna hatar den ramsan och jag förstår dem.

En sak hatar jag dock mer än något annat. Jag klarar inte av horramsorna. Det finns få saker som gör mig så illa berörd som en hel klack som skriker "sålt sig som en hora, han har sålt sig som en hora". Hororna befinner längst ner i våra hierarkier, det är dem vårt samhälle ser ner på mest av allt, ständigt sparkar och spottar på. Jag hatar att behöva bli påmind om den ordningen när jag går på fotboll.

Men i söndags, på Råsunda, hörde jag inte den ramsan en enda gång. Då var det bara kärlek i luften, besvikelse när Elfsborg gjorde mål, men gränslös kärlek och stöttande när AIK till slut hade vunnit matchen men förlorat guldet. Och det var så vackert, så vackert, trots att jag trodde tårna skulle frysa till is i näbbstövlarna.

Vad jag ska tänka på nu fram till april vet jag inte. Våga inte säga Royal League.

(Och naturligtvis vet jag att det finns en och annan tjej i klackarna också, men det är klar majoritet män och det finns få ställen i vårt samhälle där det är legitimt för män att pyssla, hitta på gulliga ramsor och mysa tillsammans på samma sätt. Det är en del av det som gör allt så fint. Det kan ju vara lite knepigt att vara en pysslande myskille annars.)

Rodd

Jag hatar att rodda, jag bara ringer och ringer, försöker hålla reda på vilka som svarat, vilka som är på lunch och semester och är snälla och sura. Så mycket energi går åt till att bara få tag på dem man eventuellt ska intervjua. Önskar att de bara kunde sitta på ett kafé och vänta några dagar efter att jag har tänkt tanken på att jag vill prata med dem.

Men det är lyxproblem förstås. Bara så förbannat tråååkigt.

Vinter på Möllan

Det finns en särskild sorts regn i Malmö. Det är ett lättare regn än vanligt regn, dropparna är små små och finns i hela luften, de kommer från alla håll och först kännner man dem inte riktigt men snart inser man att man blir blöt överallt. Naturligtvis kommer det i kombination med blåst eftersom det alltid blåser i Malmö. När man har varit i stan ett tag vänjer man sig vid det. Men när man precis klivit av tåget efter några månader på annan ort känner man det direkt.

Det finns en särskild slags vinteroväder i Malmö. Det är när det är fyra plusgrader och blåser något överjävligt samtidigt som det kommer nederbörd. Detta resulterar i snöstorm med blötsnö i sidled som smälter till stora vattenpölar när den når marken, om den når marken, större delen fastnar i oskyldiga människors kläder.

Vi lever i en hemlis, sa Ullis en gång och det är så sant. Nu bor varken jag eller hon kvar här men jag är på besök, sitter i köket på Nobel och allt är precis som vanligt men ändå annorlunda. Mina saker är borta, även om mitt namn fortfarande står på dörren. Ola bor i mitt rum. Jag gör samma saker som alltid: hänger på Julias jobb, lyssnar på Fiskens upprörda utläggningar över den nya regeringen och den svenska alkoholpolitiken, lagar mat åt flickorna, dricker öl på Sapla, går en promenad runt Pildammarna, handlar billiga grönsaker på giftsvampen, tar en fika på Simpan. Jobbar lite emellanåt, i studiecellen på Nobel. Gör allt det där som jag gjorde när jag också bodde här bubblan. Skönt att känna att det där regnet är precis lika vått som alltid, skönt att dimpa ner i sitt gamla sammanhang och bli lite omhändertagen.