Min pony

K letade fram min pony på nätet, MIN pony, den som jag fick när jag var kanske fyra eller fem, bröllopsponyn som var den finaste man kan tänka sig. Titta bara.



Tänk att jag fick en så fin pony, med skor och allt! Titta på hennes blick, regnbågsmanen, hennes hållning, K säger att hon har en ödmjuk hållning och det stämmer banne mig. Jag älskade min pony, och jag älskade mina barbiedockor. Jag var helt fascinerad av hur vackert allting var, hur mycket kläder barbiedockorna hade, min pappa byggde stall åt hästarna och jag och min bror ställde upp böcker som väggar i de gigantiska hus vi byggde på helgförmiddagarna. Det var tider det.

Sen satt K på badkarskanten och tvättade sina nya poniesar, gjorde maninpackningar med balsam och kammade och lockade deras manar. Nu är de jättefina.

K sa tidigare idag, när vi åt lunch (hon plättar med hallonsylt och grädde på flaska, jag havregrynsgröt), att jag gör många vuxensaker. Ja. Allt beror ju helt klart på vad man jämför med.

Mölledalen

- Vi bygger Möllan i Dalen, sa Emma som nu har hittat ett rum i ett kollektiv på Täppgränd 30 meter härifrån. Klart vi ska!
Mölledalen låter så fint, lite som Mumindalen.

Och när vi nu ändå är inne på Möllan så har ungarna där fått sitt eget internetforum, det är ju tur, så att den sociala kollen och skvallret inte behöver ha några som helst gränser. Men vafan, jag har såklart skaffat en identitet där, så utflyttad jag är. På tisdag ska jag åka dit, det blir mysigt. Jag saknar verkligen min lilla familj där när jag inte får vara med den.

Här är Emma och jag i cylinderhatt för några veckor sen. Det är såklart hon som har tagit bilden, den och mycket annat fint.


Även den här bilden har hon tagit, på mig och Stina och fina himlen en söndag på bron mellan Skanstull och Gullmarsplan för några veckor sen. Sjukt duktig är hon, och kul att hon flyttar hit nu.

Jag älskar Dalen.

Står tiden stilla?

Är det verkligen en ny dag idag? Var inte Ekots huvudnyheter misslyckad narkotikapolitik, eventuell filmning vid Estonia och Riksbankens höjning av räntan igår också?

Dessutom hade Svd igår en artikel om något brott mot en kvinna, som endast illustrerades av en frimärkesbild på advokaten Elizabeth Fritz. Idag har de en artikel om någon som har mördat sin psykolog och även denna artikel är illustrerad med en frimärkesbild av Elizabeth Fritz.

Lägesrapport

På radion spelar de "I just want to live" med Robbie Williams och jag tänker på när jag, Carina, Lunkan, Jack och Andreas snurrade runt i USA för tre år sen och bevakade damlandslaget. Mycket sjuka grejer hände på den resan, vi betedde oss som fem småbarn, lekte och busade hela tiden, bodde på knäppa ställen och sprang i olika butiker ständigt på jakt efter någon kabel som fotograferna ABSOLUT var tvungna att ha. Emellanåt jobbade vi också. Ganska mycket, när jag tänker efter. Och på väg till matcherna satte Carina på den där låten, högt, högt i bilen. Då blev alla tysta och fokuserade, precis som om vi skulle spela själva.

Klara får paket nästan varje dag nu, det flyger in poniesar från hela världen till hennes samling. Idag kommer några från USA.

Igår tog jag med mamma på teater, "Jösses flickor - Återkomsten". Hon såg den inte första gången den gick upp, eftersom hon "bodde i Dalarna och på den tiden åkte man inte till Stockholm hursomhelst". För mig var det andra gången, jag såg den med Axel i våras. Jaja, den gamla delen är helt fantastisk, den andra inte alls lika bra men alla som är bara lite intresserade av svensk historia rekommenderas att se den. Varför läser man ingen svensk historia efter medeltiden i skolan? Varför får vi inte lära oss vad som hänt under 1900-talet, alla olika kamper som har utkämpats, och allt det som pågått i det tysta, som Fogelsta till exempel? It´s a shame. Alla mår bra av att kunna sin historia.

Och kan vi, vill vi, törs vi är en lika berättigad fråga idag som på tjugotalet.

Privileged kid

Satt jag där med en öl i handen och småsötisarna omkring mig och beklagade mig som ett annat pucko över att jag alltid jobbar helg och aldrig "kan gå ut helt ohämmat". Lite mer ödmjukhet! Tack. För jobbet är det bästa, kvinnan jag intervjuade dagen efter var något av det grymmaste jag träffat och jag är bara så sjukt tacksam över att få träffa sådana människor, över att få lyssna, ställa frågor och försöka förmedla. Ett privilegium, det är vad det är.

I Sveriges finaste bilagebilaga, om fyra veckor, får ni läsa. Jajamen, jag haussar. Nu ska jag bara skriva ut skiten också.

Popovadiss

J hade fått ett två sidor långt hatbrev igår, berättade hon. Det gick, såklart, ut på att hon inte kunde skriva sport eftersom hon är kvinna och enbart hade fått tjänsten på grund av inkvotering. Det händer oss alla med jämna mellanrum, det roliga med det här var att den anonyme brevskrivaren hävdade att Göran Skytte, Maria Abrahamsson och Susanna Popova skulle göra det mycket bättre än J. Det fick mig att minnas mitt livs enda (?) offentliga diss för fem år sedan, signerad just Popova.

Såhär var förutsättningarna: Djurgården och Hammarby låg i topp i allsvenskan, det var i början av augusti det året Hammarby vann guldet för första gången på typ hundra år. Andreas Isaksson var 19 och hade kommit tillbaka från sin lilla proffsutflykt i Juventus. Djurgården vann med 1-0 och Isaksson var helt salig efter matchen. Det enda han kunde få ur sig var "Underbart, allt är underbart." Laget, backlinjen, fansen, hans räddningar, allt var underbart. Det största han dittills upplevt som fotbollsspelare. Jag minns det inte som en fantastisk fotbollsmatch. Men det är inte alltid kvaliteten på spelet som gör vissa matcher större än andra.

Själv var jag vikarie på Expressen, mitt första sommarvik sommaren efter gymnasiet efter ett antal år som Sanktan-reporter. Joachim Berner var chefredaktör och hade i något av sina öppna brev till läsarna förklarat att han tyckte att det var viktigt att även kvinnor jobbade på sportredaktionerna. På den här tiden, bara fem år sedan, var det inte alls lika vanligt att kvinnor jobbade som sportjournalister som det är idag.

I den intervju jag gjorde med Andreas Isaksson efter matchen beskrev jag stämningen i omklädningsrummet och lät honom säga att allt var underbart, i ungefär varannan mening, för det var det enda han sa.

Nåväl. Jag tror att det var det där brevet till läsarna som Popova gått och retat sig på några månader. Hon brukar ju inte gilla kvotering. Och nu, efter derbyt, såg hon sin chans att ge sig på en av kvinnorna som gett sig in i en mansdominerad bransch där det öppet deklarerats att kvinnor saknas. Tyvärr finns ingen länk längre kvar på nätet så jag kan bara återge delar av den fantastiska krönika som några dagar senare fanns att läsa i Aftonbladet. Efter en inledning om att vissa tidningar fått för sig att det är feministiskt att låta kvinnor skriva om sport: "Så häromdagen räckte det inte med jättestor artikel om matchen mellan Hammarby och Djurgården på Råsunda. Till den måste fogas en spalt. Med bildbyline. På den kvinnliga sportskribenten."
Popova tycker sig sen ha en trumf på handen. I vanliga fall har hon ingen chans att kontrollera om de inkvoterade kvinnorna verkligen kan sin sak eller inte eftersom hon aldrig besöker sportevenemang. Men: "Det är bara det att för en gångs skull kan jag kontrollera. Jag var där, på min första fotbollsmatch någonsin. Och skulle jag sammanfatta skulle det låta: mycket skrik och lite mål. Under första halvlek låg Djurgården och tryckte på fel planhalva, om man får vara taskig nog och påpeka det. Mycket passningar och lite anfall. Från båda sidor. Efter paus skulle sedan det stora rycket komma, föreställde man sig därför. De håller igen nu så får vi se på spela, när de hållit tillbaka ett tag för att inte trötta ut sig i förtid. Icke. Efter paus samma lunk. Och så när det är fem minuter kvar av matchen gör Djurgården mål. Sedan går hammarbyarna hem och är ledsna. Och det här var Det Stora Derbyt. Som var så underbart."

Det mest intressanta med det här tycker jag är att Popova gör precis det misstag som hon vill undvika: hon utgår från att eftersom hon som kvinna uppenbarligen inte kan något om sport så kan inga andra kvinnor heller kunna det. De måste vara inkvoterade. Sen kan man naturligtvis tycka att sportjournalistik är dålig och tillåts ta för mycket plats, men det är en helt annan diskussion. När jag läser min intervju med Andreas Isaksson idag tycker jag kanske inte att det är det mest fantastiska jag skrivit. Men inte heller det sämsta. Det är helt enkelt en beskrivning av en nittonårings upplevelse av sitt första Stockholmsderby, som han beskriver som en höjdpunkt i hans idrottskarriär.

Varför ta upp det här nu, fem år senare? Äh, jag vet inte, kom att tänka på det bara när J - som är en ytterst kompetent sportjournalist - hade fått veta att hon lätt skulle bli utklassad av Susanna Popova. Så jag läste hennes krönika för första gången sedan dess, och mindes hur jag fnissade för mig själv när jag läste den då. Jag fnissar lika gott nu. Det är kul att bli dissad, speciellt av människor man inte håller med särskilt ofta.

För den som vill leta upp texterna själv:
Den 10 augusti 2001 publicerade Expressen intervjun med Andreas Isaksson under rubriken "Det bästa jag varit med om". Den 14 augusti kom sedan Susanna Popovas krönika i Aftonbladet med rubriken "En tunn soppa - även om skribenten var kvinna".

Kasta sten

Den senaste veckan har jag haft en textrad ringande i huvudet, så fort jag hört en nyhetssändning eller tittat på en dagstidning: "Den som själv har nåt att dölja, ropar på förstärkt polis". Skillnaden är bara att propagandaappareten inte skyddar dem till varje pris den här gången. Snack om ordning och reda, hårdare tag mot kriminalitet och så vidare låter ju fint, men det verkar som att båda de partier (m och sd) som pratar mest om det här borde rensa upp lite i de egna leden innan de ger sig på andra. Fast det är klart, det är ju skillnad på brottslighet och brottslighet. Eller?

Låtsaslekar

Ibland tänker jag att allt är på låtsas. Jag skriver låtsastexter, går på låtsasmöten, skickar låtsasfakturor från mitt låtsasföretag. Snart kommer någon och säger att det är dags att sluta leka. Dags att bli vuxen.

Men så är det ju inte. Jag är faktiskt vuxen. Det är såhär mitt vuxenliv ser ut. Och det är ganska bra. För det mesta till och med väldigt bra. Vad jag tycker mest om är att jag får tillbringa så mycket tid med att tänka på roliga saker.

Jag skulle bara vilja vara lite kär i någon. Och att någon var kär i mig. Det skulle vara mysigt.

Annars är allt bra.


PS: Kanske beror låtsaskänslan på att jag tillbringar en hel del tid på ett kontor där det går till såhär och såhär. Men det är bara en tanke.

Näbbstövlar och cylinderhatt

Jag har köpt näbbstövlar. Antar att det, på sikt, var ofrånkomligt. Vi kommer liksom inte ifrån vår historia. Det lustiga var att de på Biblioteksgatan, Sveriges största Nilsonbutik som alltid får in i princip alla skor, inte hade just de här stövlarna.
- De tror väl inte att bratsen ska vilja ha näbbstövlar, trodde en av säljarna.
Så jag fick glatt traska 200 meter till Kungsgatan. Där fanns de. Nu står de här i min walking closet och tittar på mig, i väntan på den där kylan som nog kommer ganska snart trots allt.

Igår hittade jag en cylinderhatt i den fantastiska femtiotalsvilla (100 procent originalinredning!) där ett litet men ganska vilt och dansant cocktailparty hölls. Var får man tag på en sån? Jag skulle så gärna vilja ha en egen. Den gjorde sig så otroligt bra med pennkjolen, vinröda blusen och svarta pumpsen. Diverse caipirinhas fick jag dricka också. Hatt och caipirinha och massa dans, kan man vara annat än glad då?

Orkar inte skriva så mycket mer just nu, ett kuddhav, "Drömfakulteten" och massa nötter finns inom en meters räckhåll och verkar så otroligt mycket mer inbjudande än att skriva ner de tankar jag tänkte på Råsunda igår. Återkommer.

Ny tidräkning

- Vi har haft den här mattan lika länge som Stegö smitit från TV-licensen.
- Nja, inte riktigt. Men åtminstone så länge som Billström låtit bli att betala den.

Ett helt nytt sätt att mäta tiden har vi i alla fall fått tack vare den nya regeringen.

Ändlöst ältande

I Stockholm var luften sådär höstklar som den aldrig är i Skåne, himlen var himmelsblå på riktigt (här är den ju snarare Djurgårdsblå än den där nästan babyblå nyansen som gett sitt namn till MFF) och solen sken, en fika och en promenad och tunnelbanan till Kista. Goda ostar, mammalagad vietnamesisk fisk och en dag av ändlöst ältande. Inga dagar är så bra som de man får älta en vunnen kvalmatch.

Petter Hansson!

Nilsson, Svensson, Hansson

- El hijo puta..., sa spanske kollegan Felipe när Rami Shaaban dök upp i den mixade zonen. Och han, den blonde, vad heter han, Hansson? Vem är han?
Jag förstår honom. Nilsson, Svensson, Hansson. De vi älskar att om inte hata så åtminstone reta oss på, förbanna i match efter match, ÄGDE igår tillsammans med världens gulligaste Rami Shaaban. Och vilka är de? I jämförelse med Puyol, Casillas och Torres.

Herregud. Vilken match.

De höga klackarnas makt

Det senaste året har jag lärt mig två saker: att gå i högklackat och lägga på rouge. Jag är väldigt stolt över det här. Italienska Claudia som jag bodde med i Granada försökte länge övertyga mig om att alla kvinnor kan gå i högklackat. Tills hon fick se mig försöka. Då ändrade hon sig. Men det här var när jag var nitton och nu är mina finaste skor ett par höga röda Scholl med rosetter från Myrorna på Södra Förstadsgatan. Jag lär mig mer och mer av heterospelet även om det fortfarande är förbannat svårt att fatta alla regler. Frågan är bara när det övergår från att vara en utmaning för en själv till att bara vara en total assimilering in i heteronormen.

Ett exempel: igår var jag på en mycket trevlig liten födelsedagstillställning och började prata med en ung man som berättade att han börjat dansa någon slags swing.
- Svårt och utmanande, sa han. Har du gjort något sånt, för att utmana dig själv?
- Hmm, sa jag och kom på det: Jag har faktiskt börjat gå på aerobics lite då och då.
Han lyfte på ögonbrynen. Sippade på sitt vin. Såg ganska oförstående ut. Och jag såg mig själv utifrån, såg den där rätt klyschiga tjejen med blommig klänning och vit handväska som stod och sa att aerobicspassen var en utmaning.

Vad gör man? Jag fattar inte. Måste jag börja om från början nu, bli sjutton igen och klippa håret kort och allt sånt där?

Ibland tänker jag att jag istället borde skaffa mig någon slags bimbolook. Jag kan bli så trött på de röda läpparna, svarta kapporna, smakfulla stövlarna och fina klänningarna. Så trött på att spela på attribut som så uppenbart ger maktfördelar. Samtidigt: det är ju satans snyggt. Kan man inte bara få vara snygg?

- Kanske tänker jag för mycket på sånt här, frågade jag S över telefon idag.
- Har du något annat nytt att berätta, undrade hon.

Ikväll då? Jag tror på 1-1.

Mc-fest

Plötsligt finner man sig stående i en toakö på en mc-klubb i ett hål i väggen under en bro. Två snubbar som uppenbarligen varit där förr står framför mig, de har slitna jeans, skinnvästar med klubbens emblem på ryggen och förklarar varför de har en slags allians med en av de lite mer ökända mc-ligorna. De håller varandra i handen och den ena förklarar och förklarar, den andra tittar stumt och berusat rakt ut i luften, någonstans långt bakom de två svarthåriga popflickor 20+ de försöker förklara sig för och som är lite upprörda.
- Man kan inte ha en allians med ett parti som kd, säger den ena bruden upprört gång på gång och jag förstår aldrig helt kopplingen mellan kd och de kriminella mc-gängen. Men jag tror att det hade att göra med vissa grundläggande värderingar som en allianspartner måste ha.
Mc-snubbarna håller varandra hårt i handen och vill egentligen inte alls ha något med kriminalitet att göra utan mest hänga under sin bro med cyklarna. De är söta och vi dansar till femtiotalsmusik hela natten. En inte helt väntad men väldigt trevlig avslutning på den där festen som jag stirrade så mycket för.

Nu ska jag bara tänka på fotboll i en vecka.