De höga klackarnas makt

Det senaste året har jag lärt mig två saker: att gå i högklackat och lägga på rouge. Jag är väldigt stolt över det här. Italienska Claudia som jag bodde med i Granada försökte länge övertyga mig om att alla kvinnor kan gå i högklackat. Tills hon fick se mig försöka. Då ändrade hon sig. Men det här var när jag var nitton och nu är mina finaste skor ett par höga röda Scholl med rosetter från Myrorna på Södra Förstadsgatan. Jag lär mig mer och mer av heterospelet även om det fortfarande är förbannat svårt att fatta alla regler. Frågan är bara när det övergår från att vara en utmaning för en själv till att bara vara en total assimilering in i heteronormen.

Ett exempel: igår var jag på en mycket trevlig liten födelsedagstillställning och började prata med en ung man som berättade att han börjat dansa någon slags swing.
- Svårt och utmanande, sa han. Har du gjort något sånt, för att utmana dig själv?
- Hmm, sa jag och kom på det: Jag har faktiskt börjat gå på aerobics lite då och då.
Han lyfte på ögonbrynen. Sippade på sitt vin. Såg ganska oförstående ut. Och jag såg mig själv utifrån, såg den där rätt klyschiga tjejen med blommig klänning och vit handväska som stod och sa att aerobicspassen var en utmaning.

Vad gör man? Jag fattar inte. Måste jag börja om från början nu, bli sjutton igen och klippa håret kort och allt sånt där?

Ibland tänker jag att jag istället borde skaffa mig någon slags bimbolook. Jag kan bli så trött på de röda läpparna, svarta kapporna, smakfulla stövlarna och fina klänningarna. Så trött på att spela på attribut som så uppenbart ger maktfördelar. Samtidigt: det är ju satans snyggt. Kan man inte bara få vara snygg?

- Kanske tänker jag för mycket på sånt här, frågade jag S över telefon idag.
- Har du något annat nytt att berätta, undrade hon.

Ikväll då? Jag tror på 1-1.