Gamla klassisar

Två helger i rad har jag nu sprungit på gamla mellanstadieklassisar som jag inte träffat på minst fem, kanske åtta eller tio, år. Jag vet, det är mycket uppväxt här just nu men det blir så när man flyttar tillbaka till sin gamla hemstad, det är så många gamla bekanta som plötsligt dyker upp och sätter igång olika tankar.

Hursomhelst. Första helgen träffade jag M. Hon hade bott i Dubai de senaste två och ett halvt åren, där hon ägnar sig åt någon slags klädexport. Funderar nu på att flytta hem och börja jobba med marknadsföring på ett förlag hon har kontakter på.
- Jag är ju ganska driftig, sa hon, liksom i förbifarten. Jotack.

J hade precis avslutat sin utbildning. Politics and third world development i London. Och nu då, undrade jag.
- Tja, det blir väl diplomathögskolan, sa hon.
Jag blir så STOLT. Jag gick i samma klass från ettan till nian och under nio års tid fick vi höra att vi bara var problem, speciellt tjejerna, vi bara bråkade och intrigerade hela tiden. På lektionerna var det snack och ingen ordning. Det gamla klassiska knepet att sätta snälla tjejer bredvid störiga killar funkade inte för tjejerna slog bara tillbaka.

Jag minns en vikarie vi hade i samhällskunskap i åttan som började med lektionen med att ställa olika frågor. Plötsligt avbröt han det hela och sa förvånat:
- Jag har aldrig varit med om att ställa fem frågor och det är bara tjejer som räcker upp handen!

Precis så var det. Jag vet inte vad det berodde på, men tjejerna i min klass var extremt dominanta. Om det var det som ledde till att det var mycket konflikter ett tag i mellanstadiet vet jag inte, men mina föräldrar har berättat att de aldrig riktigt fick allt att gå ihop. När jag hade kalas för tjejerna i klassen satt alla lugnt tillsammans och pratade, lät alla prata till punkt och visade varandra en oerhörd respekt. Den bilden gick inte ihop med bilden av problemklassen det ständigt var krismöten om.

Det var snackigt. Det var problem. Och det fanns orsaker. Några barn kom direkt från krig, andra hade varit mobbade i sina gamla klasser. Vissa hade problem hemma, problem vars omfattning jag har förstått först i efterhand. Vi bytte lärare ungeför hundra gånger i lågstadiet. När vi gick i femman dog en kille i klassen. Att det var oroligt var inte konstigt. Men det fanns samtidigt så mycket kraft. Det var aldrig någonsin fult att vara duktigt. Alla stod alltid för sin åsikt, vi hade ofta hetsiga diskussioner men blev inte osams för det. Och tjejerna tog som sagt minst lika mycket plats som killarna. Kanske var det precis det som var det så kallade problemet. Eftersom tjejerna pratade och bråkade lika mycket som killar alltid tillåts göra blev situationen ohållbar.

Att det nu går bra för mina gamla tjejklassisar är jag inte ett dugg förvånad över. Har man en gång tagit sin plats tror jag inte att man lämnar över den till någon annan i första taget. Speciellt roligt är det att M hittar på så mycket kul. Hon var den klassiska bråkiga tjejen, full av en kraft och potential som lärarna aldrig lyckades ta tillvara på eftersom hon helt enkelt var, just det, en bråkig tjej. Vi andra pratade ju bara lite för mycket.

PS: När jag skulle skriva "intrigerade" förut skrev jag "integrerade". Haha. Jag är så skadad.