Tid och pengar

För en gångs skull var jag ute i god tid. Jag hade packat smart, skickat en del med min pappa in till jobbet på morgonen, haft ordentligt med tid på förmiddagen, tagit tunnelbanan in till centralen så att jag var där i så god tid att jag hann in på Pocket shop innan jag hämtade ut biljetterna.
Tavlan där avgångstiderna står var trasig. Jag spanade mot perrongen där Malmötågen alltid går, den var tom och inget stod på skyltarna där. Inte ovanligt, speciellt inte när man är i så god tid som jag. Men pappa tyckte ändå att vi skulle dubbelkolla. Vid en white board stod en tjej och skrev upp avgångstider. Mitt tåg fanns inte med. Jag visade henne biljetten, frågade varifrån mitt tag skulle gå.
Hon tittade på biljetten, sen på mig.
- Men det här tåget går ju från Malmö, sa hon.
Jag stirrade på biljetten. Såg hela schemat raseras, kände tårarna bränna, kunde bara få fram, halvt kvidande:
- Nej, nej, det går inte. Det GÅR inte.
Pappa, vid ett berg av packning. Den kvarglömda kastrullådan, en tavla inlindad i papper, ömtåliga julklappar i en specialpåse, kassen med böcker.
- Det finns nog bara första klass-biljetter kvar, sa SJ-tjejen.
Och det fanns det. Tack och lov. Jag såg framför mig hur jag släpade allt till Kista igen, gick upp tidigt imorgon bitti, åkte in igen, aldrig kunde jobba i lugn och ro, hur allt gick åt helvete. Nåja. Ibland känns saker och ting värre än vad de är. Det här kändes riktigt jobbigt just då. Att ta flyget med den packningen var inte att tänka på.
Men SJ, som jag så ofta skäller på. Vilka underbara människor som jobbar där. Hon som sålde biljetten skrattade och skojade, bjöd på choklad och fixade. Pappa ringde till Kundtjänst som gav mig alla pengarna tillbaka för biljetten som jag själv hade bokat fel. (Visserligen la han på snällaste dalmålet, det funkar alltid mycket bättre i såna här situationer än exempelvis min stockholmska, dessutom är min pappa så charmig.)
Jag förlorade en timme och någon hundralapp. Men vad gör det, jag säger som min pappa alltid säger med ett skratt när någon ber honom om något: tid och pengar är det enda jag har. (Det dröjde länge innan jag förstod varför andra människor, åtminstone vuxna, stirrade så chockerat på honom när han sa så. Uppenbarligen ganska provocerande.)

Nu ska jag jobba är det tänkt. Men först måste jag bara lägga upp en liten julpsykobild på mig här. Det här är alltså jag och tabboulehn. Den var både vackrast och godast på vårt julbord.



Tyvärr hamnar den liggande. Jag vet inte hur jag ska lösa det. Jag är en teknisk idiot.