Kista i mitt hjärta

Kista, ja. Årliga glöggbjudningen för alla Kistavännerna hos mina föräldrar i lördags. Alla gamla kändisar, samlade i radhuset, berättade och uppdaterade om vad som hänt med dem och barnen det senaste året. Dagen efter kom grannen från Helsingörsgatan över till frukost, det var glatt och uppsluppet som vanligt och vi pratade om att hon funderar på att flytta, mina föräldrar leker ibland med tanken och jag kände så starkt NEJ NEJ, ni ska alltid finnas här. Jag vill alltid kunna gå biten från tunnelbanan, svänga ner mellan skolan och dagiset, se fotbollsplanen, fältet och Rinkeby vid horisonten, det grå huset. Gå upp på den stenlagda gången och veta att det är hemma. Det här är tryggheten. Att de här människorna finns i Kista och kan påminna mig om det som var. De är lika viktiga som släktingar. På många sätt har de varit mer delaktiga i min uppväxt. Och vi pratade om hur många i min generation som älskar Kista på samma sätt som jag, hur många som väljer att flytta tillbaka när det blir dags att skaffa egen familj. På Kvarnbackaskolan har de första barnen till människor uppväxta i Kista börjat.

Själv var jag så nära att flytta till Akalla i höstas, men hejdade mig och nu blir det ju Malmö. Vad blir mina barns Järvafält? Kommer de att prata skånska? Kommer de någonsin att få åka pulka (i Malmö finns varken backar eller snö)? Får jag överhuvudtaget några barn? Hur länge blir jag kvar i Malmö?

Jag är lite sentimental, lite blödig, jag vet, jag blir alltid sån när det är dags att flytta. Can´t help it.

PS: Akalla tillhör alltså (tillsammans med Husby och snart även Rinkeby) Kista Stadsdel. Ligger lite längre ut på tunnelbanelinjen bara. För alla som inte är helt haj på blå linjen.