Tonårstankar
Mitt rum finns inte längre. Jo, rent fysiskt finns det naturligtvis, men jag finns inte längre i det. Det är flickrummet i Kista vi pratar om, mitt lilla, lilla rum, fullt med saker och damm. Successivt har det tömts på mina saker genom åren, nu finns inget kvar.
Jag är en samlare. Det gör mig både glad och ledsen i såna här situationer. Det är så mycket att gå igenom, oändligt antal lådor, kuvert, plastmappar, tidskriftssamlare. Där finns mycket skit men också en hel del som jag är så glad över att ha sparat. Sedan jag var ungefär åtta: varenda brev, anteckningsblock, lapp med funderingar. Det har blivit en del. Massa tidningsutklipp och minnesprylar från olika tillfällen. Ett hel uppväxt att gå igenom. Det görs inte på en eftermiddag, det är klart, och det kan kännas frustrerande. Men den frustrationen vägs upp av det fantastiska i att titta rakt in i det liv jag levde för fem, åtta, tretton år sedan och få en röst rakt därifrån.
Vad händer nu? Då skrev jag allt på papper, nu finns det mesta i datorn. Hur ska det bli nu när jag byter dator till exempel, kan jag ta med mitt gamla mailprogram? Eller är allt förlorat? Från min gamla dator som jag hade när jag gick i gymnasiet har jag en massa sparat på disketter, vågar inte ens försöka öppna dem. De funkar säkert inte och då är allt borta. Jag lever hellre i ovisshet.
Och nu lever jag helt annorlunda. Rummet jag bodde i tills jag fyllde nitton är lika stort som balkongen i min nya lägenhet. Det är också en tanke att förlika sig med, inte helt enkel.
Jag är en samlare. Det gör mig både glad och ledsen i såna här situationer. Det är så mycket att gå igenom, oändligt antal lådor, kuvert, plastmappar, tidskriftssamlare. Där finns mycket skit men också en hel del som jag är så glad över att ha sparat. Sedan jag var ungefär åtta: varenda brev, anteckningsblock, lapp med funderingar. Det har blivit en del. Massa tidningsutklipp och minnesprylar från olika tillfällen. Ett hel uppväxt att gå igenom. Det görs inte på en eftermiddag, det är klart, och det kan kännas frustrerande. Men den frustrationen vägs upp av det fantastiska i att titta rakt in i det liv jag levde för fem, åtta, tretton år sedan och få en röst rakt därifrån.
Vad händer nu? Då skrev jag allt på papper, nu finns det mesta i datorn. Hur ska det bli nu när jag byter dator till exempel, kan jag ta med mitt gamla mailprogram? Eller är allt förlorat? Från min gamla dator som jag hade när jag gick i gymnasiet har jag en massa sparat på disketter, vågar inte ens försöka öppna dem. De funkar säkert inte och då är allt borta. Jag lever hellre i ovisshet.
Och nu lever jag helt annorlunda. Rummet jag bodde i tills jag fyllde nitton är lika stort som balkongen i min nya lägenhet. Det är också en tanke att förlika sig med, inte helt enkel.
posted by Anja at 23:46
4 Comments:
Anja! Jag älskar din balkong. Om det gör saken lättare. Men jag förstår precis. Tror att man aldrig riktigt kan samla för mycket för det handlar i slutändan om att ju fler minnen man har kvar desto bättre kommer man ihåg den personen man var och att den fortfarande finns kvar i en, bara lite äldre. Och förresten tror jag vi får bygga en konstnöpulkabacke i Pildammsparken till våra barn. Puss på dig.
Mina barn ska inte tvingas bli såna barn som leker i en park för att det inte finns ett fält eller en riktig lekplats att leka på, allt på grund av att föräldrarna vägrar lämna innerstaden. Pildammsparken är utesluten. Kanske får det bli Holma/Kroksbäck, där finns både fält och backe. Men snöar, det gör det nog inte där heller.
Betoningen var på konstsnö. Den behövs nog om våra barn ska få åka pulka, oavsett var. Kanske även på Järvafältet..?
Ja, antagligen. Fan. Fast då gör det å andra sidan inte så stor skillnad om vi bor i Malmö eller Stockholm, det kommer vara lika illa på båda ställena.
Skicka en kommentar
<< Home