Flytta

- Jag vet att det är reaktionärt, men jag kan inte motstå det. Det är ju så vackert, sa Gatu-Hasse Hansson, min gammelfarbror (Liss-Hasse kallad, eftersom alla, och då menar jag ALLA män från Gatu-gården i Östbjörka hette Hans Hansson) om fina mässingsljusstakarna, porslinet, glasen, tavlorna.

Jag känner likadant. Visst är det lagom småborgerligt. Men det är ju så vackert! Därför fick jag alla hans saker, eller nåja, de jag ville ha åtminstone. På vår tour genom Dalarna som började på en bilskrot i Avesta och slutade med granhämtning under stjärnorna i Hästberg (Och vilka stjärnor! Nästan som i Itaberaba, Bahia, lite drygt ett år sedan.) fyllde pappa och jag sakta men säkert bilen med vackra ting jag ska ha i mitt nya hem.

Farmor var nöjd med lunchen från Restaurang Anna som nu är kinesisk lunchrestaurang.
- Det här är lyxmat för en kontorsslav, sa hon och skrattade så hon kiknade medan hon tuggade i sig wokade grönsaker och jätteräkor.
Till saken hör att min farmor aldrig varit i närheten av att ha varit någon kontorsslav, sin insats på arbetsmarknaden gjorde hon på Rättviks Bibliotek, fyra timmar om dagen med början på sextiotalet. Efter en stund började hon prata om amerikabåten som snart skulle komma. Klar emellanåt, virrig andra stunder, alltid med samma underbara humor.
- Anja-lissla, sa hon sen och fällde en tår. Det blir många tårar nu, när munnen inte alltid förmår formulera vad hjärtat känner.

Och även den här resan ser ut att ha ett slut. Mitt rum är tomt, kvar står bara möblerna i väntan på flyttgubbarna som kommer imorgon bitti. Nu börjar det roliga med flytten, det som är frakten, öppnandet av nya dörren, uppackandet, pizza och öl med alla vännerna. Ett helt nytt hem. Mitt eget. Med undantag för två fyramånadersperioder blir det första gången jag bor ensam.

Jag vet att jag kommer att älska det. Men jag vet också att jag kommer att sakna mina fina sambosar.