Popovadiss
J hade fått ett två sidor långt hatbrev igår, berättade hon. Det gick, såklart, ut på att hon inte kunde skriva sport eftersom hon är kvinna och enbart hade fått tjänsten på grund av inkvotering. Det händer oss alla med jämna mellanrum, det roliga med det här var att den anonyme brevskrivaren hävdade att Göran Skytte, Maria Abrahamsson och Susanna Popova skulle göra det mycket bättre än J. Det fick mig att minnas mitt livs enda (?) offentliga diss för fem år sedan, signerad just Popova.
Såhär var förutsättningarna: Djurgården och Hammarby låg i topp i allsvenskan, det var i början av augusti det året Hammarby vann guldet för första gången på typ hundra år. Andreas Isaksson var 19 och hade kommit tillbaka från sin lilla proffsutflykt i Juventus. Djurgården vann med 1-0 och Isaksson var helt salig efter matchen. Det enda han kunde få ur sig var "Underbart, allt är underbart." Laget, backlinjen, fansen, hans räddningar, allt var underbart. Det största han dittills upplevt som fotbollsspelare. Jag minns det inte som en fantastisk fotbollsmatch. Men det är inte alltid kvaliteten på spelet som gör vissa matcher större än andra.
Själv var jag vikarie på Expressen, mitt första sommarvik sommaren efter gymnasiet efter ett antal år som Sanktan-reporter. Joachim Berner var chefredaktör och hade i något av sina öppna brev till läsarna förklarat att han tyckte att det var viktigt att även kvinnor jobbade på sportredaktionerna. På den här tiden, bara fem år sedan, var det inte alls lika vanligt att kvinnor jobbade som sportjournalister som det är idag.
I den intervju jag gjorde med Andreas Isaksson efter matchen beskrev jag stämningen i omklädningsrummet och lät honom säga att allt var underbart, i ungefär varannan mening, för det var det enda han sa.
Nåväl. Jag tror att det var det där brevet till läsarna som Popova gått och retat sig på några månader. Hon brukar ju inte gilla kvotering. Och nu, efter derbyt, såg hon sin chans att ge sig på en av kvinnorna som gett sig in i en mansdominerad bransch där det öppet deklarerats att kvinnor saknas. Tyvärr finns ingen länk längre kvar på nätet så jag kan bara återge delar av den fantastiska krönika som några dagar senare fanns att läsa i Aftonbladet. Efter en inledning om att vissa tidningar fått för sig att det är feministiskt att låta kvinnor skriva om sport: "Så häromdagen räckte det inte med jättestor artikel om matchen mellan Hammarby och Djurgården på Råsunda. Till den måste fogas en spalt. Med bildbyline. På den kvinnliga sportskribenten."
Popova tycker sig sen ha en trumf på handen. I vanliga fall har hon ingen chans att kontrollera om de inkvoterade kvinnorna verkligen kan sin sak eller inte eftersom hon aldrig besöker sportevenemang. Men: "Det är bara det att för en gångs skull kan jag kontrollera. Jag var där, på min första fotbollsmatch någonsin. Och skulle jag sammanfatta skulle det låta: mycket skrik och lite mål. Under första halvlek låg Djurgården och tryckte på fel planhalva, om man får vara taskig nog och påpeka det. Mycket passningar och lite anfall. Från båda sidor. Efter paus skulle sedan det stora rycket komma, föreställde man sig därför. De håller igen nu så får vi se på spela, när de hållit tillbaka ett tag för att inte trötta ut sig i förtid. Icke. Efter paus samma lunk. Och så när det är fem minuter kvar av matchen gör Djurgården mål. Sedan går hammarbyarna hem och är ledsna. Och det här var Det Stora Derbyt. Som var så underbart."
Det mest intressanta med det här tycker jag är att Popova gör precis det misstag som hon vill undvika: hon utgår från att eftersom hon som kvinna uppenbarligen inte kan något om sport så kan inga andra kvinnor heller kunna det. De måste vara inkvoterade. Sen kan man naturligtvis tycka att sportjournalistik är dålig och tillåts ta för mycket plats, men det är en helt annan diskussion. När jag läser min intervju med Andreas Isaksson idag tycker jag kanske inte att det är det mest fantastiska jag skrivit. Men inte heller det sämsta. Det är helt enkelt en beskrivning av en nittonårings upplevelse av sitt första Stockholmsderby, som han beskriver som en höjdpunkt i hans idrottskarriär.
Varför ta upp det här nu, fem år senare? Äh, jag vet inte, kom att tänka på det bara när J - som är en ytterst kompetent sportjournalist - hade fått veta att hon lätt skulle bli utklassad av Susanna Popova. Så jag läste hennes krönika för första gången sedan dess, och mindes hur jag fnissade för mig själv när jag läste den då. Jag fnissar lika gott nu. Det är kul att bli dissad, speciellt av människor man inte håller med särskilt ofta.
För den som vill leta upp texterna själv:
Den 10 augusti 2001 publicerade Expressen intervjun med Andreas Isaksson under rubriken "Det bästa jag varit med om". Den 14 augusti kom sedan Susanna Popovas krönika i Aftonbladet med rubriken "En tunn soppa - även om skribenten var kvinna".
Såhär var förutsättningarna: Djurgården och Hammarby låg i topp i allsvenskan, det var i början av augusti det året Hammarby vann guldet för första gången på typ hundra år. Andreas Isaksson var 19 och hade kommit tillbaka från sin lilla proffsutflykt i Juventus. Djurgården vann med 1-0 och Isaksson var helt salig efter matchen. Det enda han kunde få ur sig var "Underbart, allt är underbart." Laget, backlinjen, fansen, hans räddningar, allt var underbart. Det största han dittills upplevt som fotbollsspelare. Jag minns det inte som en fantastisk fotbollsmatch. Men det är inte alltid kvaliteten på spelet som gör vissa matcher större än andra.
Själv var jag vikarie på Expressen, mitt första sommarvik sommaren efter gymnasiet efter ett antal år som Sanktan-reporter. Joachim Berner var chefredaktör och hade i något av sina öppna brev till läsarna förklarat att han tyckte att det var viktigt att även kvinnor jobbade på sportredaktionerna. På den här tiden, bara fem år sedan, var det inte alls lika vanligt att kvinnor jobbade som sportjournalister som det är idag.
I den intervju jag gjorde med Andreas Isaksson efter matchen beskrev jag stämningen i omklädningsrummet och lät honom säga att allt var underbart, i ungefär varannan mening, för det var det enda han sa.
Nåväl. Jag tror att det var det där brevet till läsarna som Popova gått och retat sig på några månader. Hon brukar ju inte gilla kvotering. Och nu, efter derbyt, såg hon sin chans att ge sig på en av kvinnorna som gett sig in i en mansdominerad bransch där det öppet deklarerats att kvinnor saknas. Tyvärr finns ingen länk längre kvar på nätet så jag kan bara återge delar av den fantastiska krönika som några dagar senare fanns att läsa i Aftonbladet. Efter en inledning om att vissa tidningar fått för sig att det är feministiskt att låta kvinnor skriva om sport: "Så häromdagen räckte det inte med jättestor artikel om matchen mellan Hammarby och Djurgården på Råsunda. Till den måste fogas en spalt. Med bildbyline. På den kvinnliga sportskribenten."
Popova tycker sig sen ha en trumf på handen. I vanliga fall har hon ingen chans att kontrollera om de inkvoterade kvinnorna verkligen kan sin sak eller inte eftersom hon aldrig besöker sportevenemang. Men: "Det är bara det att för en gångs skull kan jag kontrollera. Jag var där, på min första fotbollsmatch någonsin. Och skulle jag sammanfatta skulle det låta: mycket skrik och lite mål. Under första halvlek låg Djurgården och tryckte på fel planhalva, om man får vara taskig nog och påpeka det. Mycket passningar och lite anfall. Från båda sidor. Efter paus skulle sedan det stora rycket komma, föreställde man sig därför. De håller igen nu så får vi se på spela, när de hållit tillbaka ett tag för att inte trötta ut sig i förtid. Icke. Efter paus samma lunk. Och så när det är fem minuter kvar av matchen gör Djurgården mål. Sedan går hammarbyarna hem och är ledsna. Och det här var Det Stora Derbyt. Som var så underbart."
Det mest intressanta med det här tycker jag är att Popova gör precis det misstag som hon vill undvika: hon utgår från att eftersom hon som kvinna uppenbarligen inte kan något om sport så kan inga andra kvinnor heller kunna det. De måste vara inkvoterade. Sen kan man naturligtvis tycka att sportjournalistik är dålig och tillåts ta för mycket plats, men det är en helt annan diskussion. När jag läser min intervju med Andreas Isaksson idag tycker jag kanske inte att det är det mest fantastiska jag skrivit. Men inte heller det sämsta. Det är helt enkelt en beskrivning av en nittonårings upplevelse av sitt första Stockholmsderby, som han beskriver som en höjdpunkt i hans idrottskarriär.
Varför ta upp det här nu, fem år senare? Äh, jag vet inte, kom att tänka på det bara när J - som är en ytterst kompetent sportjournalist - hade fått veta att hon lätt skulle bli utklassad av Susanna Popova. Så jag läste hennes krönika för första gången sedan dess, och mindes hur jag fnissade för mig själv när jag läste den då. Jag fnissar lika gott nu. Det är kul att bli dissad, speciellt av människor man inte håller med särskilt ofta.
För den som vill leta upp texterna själv:
Den 10 augusti 2001 publicerade Expressen intervjun med Andreas Isaksson under rubriken "Det bästa jag varit med om". Den 14 augusti kom sedan Susanna Popovas krönika i Aftonbladet med rubriken "En tunn soppa - även om skribenten var kvinna".
posted by Anja at 11:41
2 Comments:
Har insett mer och mer på sistone att kvinnor tamejfan står för de värsta förtryckarmetoderna och fördomsfulla utspelen mot just - kvinnor. Varför???
I vissa fall tror jag att somliga vill avskärma sig från "kvinnokollektivet" för att visa att de minsann har kommit dit de har kommit på grund av sin kompetens och ABSOLUT INTE på grund av kvotering.
Jag tycker iofs inte att man automatiskt ska hylla alla kvinnor bara för att de är kvinnor, men i just det här fallet blev det så pinsamt eftersom hon så uppenbarligen inte var tillräckligt insatt för att bedöma min kompetens, utan bara utgick från att jag skulle vara inkompetent eftersom 1) jag var kvinna och 2) det fanns en medvetenhet om det negativa i bristen av kvinnor på sportredaktionerna. 1 + 2 = inkvoterad = dåligt. Att kompetenta kvinnor kvoteras in var tydligen inte en möjlighet.
Skicka en kommentar
<< Home