Gott nytt genus!

Eftersom genus är det socialt skapade könet så står det alla fritt att välja och vraka och skapa sitt eget genus. När är bättre tid att byta än vid nyår? Så jag önskar er alla: Gott nytt genus!

Vilket av mina genus jag ska satsa på att utveckla vet jag inte riktigt. Under 2006 jobbade jag nog mest på mitt gubbgenus och mitt brudgenus, tror jag, hur otroligt det än kan låta. Det är det som är så fantastiskt med genus och heterospelet, det går att skapa de mest fantastiska kombinationer av karaktärsdrag.

På radion spelade de nyss någon slags genomgång av årets hits, då fick jag höra alla de där låtarna jag omöjligtvis kunde komma på när jag försökte sammanfatta året här för ett tag sen. En glömde jag totalt: Hips don´t lie och hur jag kunde glömma den förstår jag inte eftersom jag varje gång jag hörde den (vilket var ett par gånger om dagen, minst) under hela våren tänkte på dem som jag saknade som for runt över hela den amerikanska kontintenten. Ibland skickade de bilder till mig och då grät jag en skvätt över att de var så långt borta, såg så lyckliga ut och för att jag längtade så mycket efter dem. Herregud. Jag är verkligen blödig emellanåt.

Nu är de på plats här på Möllish i alla fall, några kommer snart hit, några andra av dem träffar jag senare ikväll. Svampen väntar på att dyka ner i risotton, mangon är redo i fruktskålen, skumpan på kylning och jag är nyduschad. Nu ska vi festa ut det gamla året.

X2000 my love

X2000 är min bästa vän. Jag älskar att åka tåg. Rastlösheten från de senaste dagarna är borta, nu är jag i ro igen, tack vare tre timmars tågresa.

I Japan tillverkar de brevpapper och leksaker med alla sina tåg, varför kan inte SJ göra samma sak? Varför går det att köpa mini-Shinkansen i plast men inte X2000?

Tid och pengar

För en gångs skull var jag ute i god tid. Jag hade packat smart, skickat en del med min pappa in till jobbet på morgonen, haft ordentligt med tid på förmiddagen, tagit tunnelbanan in till centralen så att jag var där i så god tid att jag hann in på Pocket shop innan jag hämtade ut biljetterna.
Tavlan där avgångstiderna står var trasig. Jag spanade mot perrongen där Malmötågen alltid går, den var tom och inget stod på skyltarna där. Inte ovanligt, speciellt inte när man är i så god tid som jag. Men pappa tyckte ändå att vi skulle dubbelkolla. Vid en white board stod en tjej och skrev upp avgångstider. Mitt tåg fanns inte med. Jag visade henne biljetten, frågade varifrån mitt tag skulle gå.
Hon tittade på biljetten, sen på mig.
- Men det här tåget går ju från Malmö, sa hon.
Jag stirrade på biljetten. Såg hela schemat raseras, kände tårarna bränna, kunde bara få fram, halvt kvidande:
- Nej, nej, det går inte. Det GÅR inte.
Pappa, vid ett berg av packning. Den kvarglömda kastrullådan, en tavla inlindad i papper, ömtåliga julklappar i en specialpåse, kassen med böcker.
- Det finns nog bara första klass-biljetter kvar, sa SJ-tjejen.
Och det fanns det. Tack och lov. Jag såg framför mig hur jag släpade allt till Kista igen, gick upp tidigt imorgon bitti, åkte in igen, aldrig kunde jobba i lugn och ro, hur allt gick åt helvete. Nåja. Ibland känns saker och ting värre än vad de är. Det här kändes riktigt jobbigt just då. Att ta flyget med den packningen var inte att tänka på.
Men SJ, som jag så ofta skäller på. Vilka underbara människor som jobbar där. Hon som sålde biljetten skrattade och skojade, bjöd på choklad och fixade. Pappa ringde till Kundtjänst som gav mig alla pengarna tillbaka för biljetten som jag själv hade bokat fel. (Visserligen la han på snällaste dalmålet, det funkar alltid mycket bättre i såna här situationer än exempelvis min stockholmska, dessutom är min pappa så charmig.)
Jag förlorade en timme och någon hundralapp. Men vad gör det, jag säger som min pappa alltid säger med ett skratt när någon ber honom om något: tid och pengar är det enda jag har. (Det dröjde länge innan jag förstod varför andra människor, åtminstone vuxna, stirrade så chockerat på honom när han sa så. Uppenbarligen ganska provocerande.)

Nu ska jag jobba är det tänkt. Men först måste jag bara lägga upp en liten julpsykobild på mig här. Det här är alltså jag och tabboulehn. Den var både vackrast och godast på vårt julbord.



Tyvärr hamnar den liggande. Jag vet inte hur jag ska lösa det. Jag är en teknisk idiot.

Julsammanfattning

Traditionen att gå ut på juldagen har inte nått hooden, konstaterade A och jag framför de låsta dörrarna till såväl irländska puben som Röda Rutan i Kista Galleria. Inte för att vi själva varit så bra på den traditionen heller, förra året gick vi ut på annandagen, lyckliga över att det nuförtiden går att "ta en runda" i Kista. Men men. Både Hollywood och La Piazza var öppet så det blev en liten vuelta i alla fall. På Piazzan kom ljuva minnen från den tid då stället fortfarande hette Freddy´s över oss, då jag och T hyrde hela stället för att ha vår artonårsfest där. Den spårade ur såklart, på lite olika sätt, men mest av allt var det fantastiskt roligt.

Här skulle jag kunna bli sentimental och citera en låttext som handlar om främlingars mystik och det fina med att komma hem och se sin historia i de gamla vännernas ansikten. Det tänker jag inte göra. Men vueltan i Kista tillhör definitivt en av höjdpunkterna i julfirandet såhär långt.

En annan var när brodern fick en skiva med nån svensk hiphopsnubbe av pappa och jag frågade vem han var.
- Han är från Fjärde Världen, svarade bror.
- Va, sa mamma, plötsligt intresserad, är han eskimå?
Samma familj, totalt skilda referensrum.

Lite sugen är jag på att lägga upp en femtiotalshusmodersbild på mig (det är så jag helst vill bli framställd) poserande framför julbordet med den vackra tabboulehn i famn, men tyvärr finns den i pappas kamera och han är ute och åker rullskidor.

Julefrid

Bönsalsa på stora vita bönor, filodegsknyten med spenat och fårost, tabbouleh på häflten grönkål hälften persilja, matvete istället för bulgur (klimathot gå och dö), det lagar jag medan mor gör sillsallad och syster för andra året i rad protestlagar makaronipudding ("får Anja göra annan mat så får jag också" "javisst om du gör det själv"). Bror stryker, far skurar varje hörn av huset och lyssnar på Estrella Morentes julskiva från Albaicin, på omslaget finns en bild av Alhambra och jag lovar mig själv att se till att komma till Granada nästa år, jag längtar efter Granada. Det blir mitt nyårslöfte.

Jag skalar en apelsin med potatisskalare och skär skalet i tunna, tunna strimlor, kokar dem sedan i sockerlag, doppar ändarna i choklad, sätter in nejlikor i andra apelsiner och det finns verkligen ingenting som är så rogivande som att pilla med mat.

Sen tjuvsmakar vi på julfikat framför Arsenal-Blackburn. Men inte pepparkakorna, inte heller saffransbrödet, de får vänta till imorgon.

Och julefrid, ja, det verkar som att den faktiskt finns här i år.

Trötter

Min kropp är så trött, så trött efter de senaste veckornas alla ansträngningar. Dålig på att träna har jag varit också. Därför vill jag helst inte förflytta mig så många meter. Ikväll ska jag träffa Naouras men sen ska jag nog inte lämna Kista innan jag åker tillbaka till Malmö.

Hjärnan börjar däremot återhämta sig, den är alltid lite piggare än kroppen (tack och lov?), häromnatten drömde jag om Sören Åkeby och det är gott tecken. Nu ska här jobbas!

Annika var snäll och hade naturligtvis en hel drös (fem sidor!) bra och ganska svåra frågor men jag tycker nog det gick bra. Rorligt var det också. Idag ringde de igen så fick jag förklara varför Malin Moström egentligen har valt att sluta med fotboll.

Förresten finns det säkert någon som undrar varför jag aldrig skriver om sport här. Det är ett medvetet val kan jag meddela.

Ganska tråkig har den här bloggen blivit också men jag orkar inte riktigt engagera mig, snart kommer den i ett nytt utseende och då blir nog allt lite annorlunda.

Tråkblogg

Lite sorgligt var det att inte få åka hem till Dalen och mötas av en jublande oboy-drickande Klara i köket när tåget väl rullat in på centralen. Men men. Att åka hem till mor och far är också trevligt.

De senaste dagarna har jag varit på inskolning på Sydsvenskan. Så har det känts i alla fall. Har kommit dit, kollat mailen vid en lånedator, ätit lunch, snickesnackat lite, styrt upp praktiska grejer, läst tidningar. Åkt hem igen efter några timmar, med julklappar och annat kul med mig. Bland annat har jag fått en maskot av Åke. Hoppas den ger mig tur.

Idag ska jag göra något jag inte riktigt vågar skriva om, för jag är inte säker på att jag vill att folk lyssnar. Jag ska vara gäst hos Annika Lantz. Kul! Men läskigt. Undrar vad hon har för svåra frågor på lut.

2006

Jag härmar Klara och gör en sån här.

2006
1. What did you do in 2006 that you'd never done before? Jag började frilansa på heltid och lyckades faktiskt försörja mig.
2. Did you keep your New Year's resolutions, and will you make more for next year?: Jag brukar inte ge några nyårslöften. Inte i år heller.
3. Did anyone close to you give birth? Min morbror fick lilla Ella! Det var mest avlägsna babysar i år.
4. Did anyone close to you die?: Nej.
5. What countries did you visit?: Tyskland tror jag var det enda landet. Tyvärr inte Spanien, det var en miss.
6. What would you like to have in 2007 that you lacked in 2006?: Semester! Och en romans kanske.
7. What dates from 2006 will remain etched upon your memory, and why?: Den dag jag fick veta att jag fick jobbet kanske, men det har jag ju redan glömt. Likadant med den dag Ola och jag blev klara med uppsatsen.
8. What was your biggest achievement of the year?: Först blev jag klar med min magisteruppsats, sen jobbade jag med fantastiskt mycket roliga grejer på Latifeh som utvecklade mig på många sätt, sen fick jag ett fantastiskt roligt heltidsjobb som jag ALDRIG trodde jag skulle få. Mm, det var ett bra år ur jobbsynpunkt.
9. What was your biggest failure?: Jag jobbade kanske lite väl mycket? Men jag kan inte säga att jag begick några större misstag. Hybrisvarning.
10. Did you suffer illness or injury?: Inte så farligt. Lite feber och sånt här på slutet bara.
11. What was the best thing you bought?: Min lägenhet.
12. Whose behaviour merited celebration?: Älsklingarna på Möllan. För att de alltid, alltid är de bästa. Och Naouras.
13. Whose behaviour made you appalled and depressed?: Svårt. Men en person jag står väldigt nära var väldigt dum mot sig själv det här året, det är nog det som gjort mig mest ledsen i år.
14. Where did most of your money go?: Tågbiljetter känns det som. Men det var nog en hel del kläder också. Och en och annan utekväll såklart.
15. What did you get really, really, really excited about?: Allt roligt jobb jag haft. Och alla nya fina människor jag lärt känna. Det har varit inspirationens år på många sätt.
16. What songs will always remind you of 2006?: Sommaren: Sergio Mendes. Vintern: Asha Ali. Våren minns jag ingen musik från. Inte hösten heller.
17. Compared to this time last year, are you:
i) ...happier or sadder?: Gladare, de här dagarna för ett år sedan var jag lite "tillbaka-i-Sverige-deprimerad". Precis innan dess var jag mycket lycklig.
ii) thinner or fatter?: Smalare. Jag var ju precis hemkommen efter tre månaders socker+stekt ägg+smält ost+caipirinha-diet då...
iii) richer or poorer?: Rikare.
18. What do you wish you'd done more of?: Rest och vilat.
19. What do you wish you'd done less of?: Nojat under hösten. Jag tror faktiskt inte heller att det är bra att arbeta så mycket som jag har gjort i år även om det varit sjukt kul nästan jämt.
20. How will you be spending Christmas?: Med familjen i Kista.
22. Did you fall in love in 2006?: Nä inte direkt.
23. How many one night stands?: Det är inte officiella siffror.
24. What were your favourite TV programmes?: L-word! Nästan det enda jag såg på tv.
25. Do you hate anyone now that you didn't hate this time last year?: Nej jag tror faktiskt inte att jag hatar så många.
26. What was the best book you read?: Kanske "Montecore". Har så svårt att minnas vad det var jag läste i år. Svårt för såna här listor överhuvudtaget. Jag får kanske återkomma.
27. What was your greatest musical discovery?: Tja, upptäckt och upptäckt, men det var fint när Ashas skiva kom ut.
28. What did you want and get?: Jobbet!
29. What did you want and not get?: En kärlekshistoria.
30. What was your favourite film of this year?: Såg jag några filmer? Inga som gjorde några större intryck uppenbarligen.
31. What did you do on your birthday, and how old were you?: Jag och Naouras hade fest hemma hos henne när jag fyllde 24.
32. That one thing would have made your year immeasurably more satisfying?: Jag hade ju som sagt gärna velat bli kär men jag är faktiskt väldigt nöjd med mitt år ändå.
33. How would you describe your personal fashion concept in 2006?: Klänning! Och så lärde jag mig lägga rouge.
34. What kept you sane?: Vännerna.
35. Which celebrity/public figure did you fancy the most?: Oj det var svårt. Vet inte.
36. What political issue stirred you the most?: Sverigedemokraterna i Skåne.
37. Who did you miss?: I januari: typ alla jag känner. Resten av våren: De där i Amerikat. Sommaren: Naouras i Stocken. Och över hela året: Sussie i Tyskland.
38. Who was the best new person you met?: Sambosarna i Dalen, och så Machobabysarna. Åh, vilka guldkorn.
39. Tell us a valuable life lesson you learned in 2006: Jag tror att jag trots att jag jobbade så mycket lärde mig värdera och utnyttja min fritid bättre. Jag maxade utdelningen på dygnets timmar kan man kanske säga. Samtidigt blev jag väldigt bra på att vara ensam också, det är en fin balansgång där som jag blev ganska bra på.
40. Quote a song lyric that sums up your year: Åh, nä, det tänker jag inte.

Kommentar: Arbetet har helt klart stått i fokus det här året. Sorgligt? Nej, det tycker jag nog inte, det har varit så sjukt roligt. Men det är förstås både bra och dåligt, utvecklande på samma gång som jag skulle bränna ut mig om jag fortsatte på det här sättet. Men nu går jag ju in i den fasta anställningens värld med betald semester osv. Socialt har det också varit ett jättebra år, även om det började dystert i ett tomt Malmö. Jag har mått väldigt, väldigt bra det här året, förutom en liten dipp under hösten när allt var så osäkert och jag bara hoppades och blev lite knäpp på kuppen.

Tillbaka

Jag är sannerligen tillbaka på Möllan. Det är allt jag kan säga efter den här helgen. Måste göra som Djurgårdsklacken (även om de naturligtvis aldrig skulle uttrycka sig såhär): Vi är inte Stockholm!

Och lägenheten är så fin, så fin, den är inte vad somliga skulle kalla "ett ståndsmässigt boende", som samma somliga anser att jag borde ha nu när jag har en fin anställning, men den är min och bara min och allt som är i den är vackert.

Det enda som stör en smula är att cykeln och lådan med kastruller glömdes kvar i Dalen. Jag kan alltså varken förflytta mig eller laga mat och det är ju inte så positivt. Men det ordnar sig. Ikväll till exempel ska jag promenera till en restaurang och äta där, för att fira Rebeckas bemärkelsedag.

Flytta

- Jag vet att det är reaktionärt, men jag kan inte motstå det. Det är ju så vackert, sa Gatu-Hasse Hansson, min gammelfarbror (Liss-Hasse kallad, eftersom alla, och då menar jag ALLA män från Gatu-gården i Östbjörka hette Hans Hansson) om fina mässingsljusstakarna, porslinet, glasen, tavlorna.

Jag känner likadant. Visst är det lagom småborgerligt. Men det är ju så vackert! Därför fick jag alla hans saker, eller nåja, de jag ville ha åtminstone. På vår tour genom Dalarna som började på en bilskrot i Avesta och slutade med granhämtning under stjärnorna i Hästberg (Och vilka stjärnor! Nästan som i Itaberaba, Bahia, lite drygt ett år sedan.) fyllde pappa och jag sakta men säkert bilen med vackra ting jag ska ha i mitt nya hem.

Farmor var nöjd med lunchen från Restaurang Anna som nu är kinesisk lunchrestaurang.
- Det här är lyxmat för en kontorsslav, sa hon och skrattade så hon kiknade medan hon tuggade i sig wokade grönsaker och jätteräkor.
Till saken hör att min farmor aldrig varit i närheten av att ha varit någon kontorsslav, sin insats på arbetsmarknaden gjorde hon på Rättviks Bibliotek, fyra timmar om dagen med början på sextiotalet. Efter en stund började hon prata om amerikabåten som snart skulle komma. Klar emellanåt, virrig andra stunder, alltid med samma underbara humor.
- Anja-lissla, sa hon sen och fällde en tår. Det blir många tårar nu, när munnen inte alltid förmår formulera vad hjärtat känner.

Och även den här resan ser ut att ha ett slut. Mitt rum är tomt, kvar står bara möblerna i väntan på flyttgubbarna som kommer imorgon bitti. Nu börjar det roliga med flytten, det som är frakten, öppnandet av nya dörren, uppackandet, pizza och öl med alla vännerna. Ett helt nytt hem. Mitt eget. Med undantag för två fyramånadersperioder blir det första gången jag bor ensam.

Jag vet att jag kommer att älska det. Men jag vet också att jag kommer att sakna mina fina sambosar.

Värmechock

Jag vet att ämnet är aningen uttjatat, men: det är den 12 december och jag har samma stövlar som jag hade i maj. Det börjar kännas lite obehagligt, även om jag gillar mina stövlar.

- Fett soft med klimathot, sa brodern och pekade ut över Ärvinge BP: kidsen spelar fotboll i t-shirt vid lucia, det gjorde inte vi. Snart behöver vi inte åka till Thailand över jul för att få lite värme.

I Dalarna går tydligen inte björnarna i ide, enligt min dalarapportör här i huset. Inga björnungar i vår.

På radion spelar de "Be mine". Inte för att det har med saken att göra. Men jag älskar verkligen Robyn stundtals.

Kista i mitt hjärta

Kista, ja. Årliga glöggbjudningen för alla Kistavännerna hos mina föräldrar i lördags. Alla gamla kändisar, samlade i radhuset, berättade och uppdaterade om vad som hänt med dem och barnen det senaste året. Dagen efter kom grannen från Helsingörsgatan över till frukost, det var glatt och uppsluppet som vanligt och vi pratade om att hon funderar på att flytta, mina föräldrar leker ibland med tanken och jag kände så starkt NEJ NEJ, ni ska alltid finnas här. Jag vill alltid kunna gå biten från tunnelbanan, svänga ner mellan skolan och dagiset, se fotbollsplanen, fältet och Rinkeby vid horisonten, det grå huset. Gå upp på den stenlagda gången och veta att det är hemma. Det här är tryggheten. Att de här människorna finns i Kista och kan påminna mig om det som var. De är lika viktiga som släktingar. På många sätt har de varit mer delaktiga i min uppväxt. Och vi pratade om hur många i min generation som älskar Kista på samma sätt som jag, hur många som väljer att flytta tillbaka när det blir dags att skaffa egen familj. På Kvarnbackaskolan har de första barnen till människor uppväxta i Kista börjat.

Själv var jag så nära att flytta till Akalla i höstas, men hejdade mig och nu blir det ju Malmö. Vad blir mina barns Järvafält? Kommer de att prata skånska? Kommer de någonsin att få åka pulka (i Malmö finns varken backar eller snö)? Får jag överhuvudtaget några barn? Hur länge blir jag kvar i Malmö?

Jag är lite sentimental, lite blödig, jag vet, jag blir alltid sån när det är dags att flytta. Can´t help it.

PS: Akalla tillhör alltså (tillsammans med Husby och snart även Rinkeby) Kista Stadsdel. Ligger lite längre ut på tunnelbanelinjen bara. För alla som inte är helt haj på blå linjen.

Tonårstankar

Mitt rum finns inte längre. Jo, rent fysiskt finns det naturligtvis, men jag finns inte längre i det. Det är flickrummet i Kista vi pratar om, mitt lilla, lilla rum, fullt med saker och damm. Successivt har det tömts på mina saker genom åren, nu finns inget kvar.

Jag är en samlare. Det gör mig både glad och ledsen i såna här situationer. Det är så mycket att gå igenom, oändligt antal lådor, kuvert, plastmappar, tidskriftssamlare. Där finns mycket skit men också en hel del som jag är så glad över att ha sparat. Sedan jag var ungefär åtta: varenda brev, anteckningsblock, lapp med funderingar. Det har blivit en del. Massa tidningsutklipp och minnesprylar från olika tillfällen. Ett hel uppväxt att gå igenom. Det görs inte på en eftermiddag, det är klart, och det kan kännas frustrerande. Men den frustrationen vägs upp av det fantastiska i att titta rakt in i det liv jag levde för fem, åtta, tretton år sedan och få en röst rakt därifrån.

Vad händer nu? Då skrev jag allt på papper, nu finns det mesta i datorn. Hur ska det bli nu när jag byter dator till exempel, kan jag ta med mitt gamla mailprogram? Eller är allt förlorat? Från min gamla dator som jag hade när jag gick i gymnasiet har jag en massa sparat på disketter, vågar inte ens försöka öppna dem. De funkar säkert inte och då är allt borta. Jag lever hellre i ovisshet.

Och nu lever jag helt annorlunda. Rummet jag bodde i tills jag fyllde nitton är lika stort som balkongen i min nya lägenhet. Det är också en tanke att förlika sig med, inte helt enkel.

Regn i Lilla Japan

Det regnar verkligen i Gbg. Men det är inget riktigt regn, det här är en filminspelning och det vi får i ansiktet är egentligen bara helt vanligt kranvatten, säger Ullis och fnissar lyckligt. Som om det skulle göra någon skillnad när det kommer vatten från alla håll och vi hetsar genom Hjällbo, klockan är bara lite över sju och vi har mina tunga väskor att släpa på.

Dessutom verkar det regna extra mycket i Hjällbo. Det sa Martin och det stämde igår, så fort jag steg av spårvagnen vid Brunnsparken hade det slutat regna. Det är som i något av Lars Åbergs debattinlägg om Rosengård, där regnar det ju också alltid över barnen och betongen.

Nåja. Bra dagar. Visserligen matt efter sjukdom, men Ullis har tagit hand om mig. Vi har lagat mat och ätit, druckit vin och suttit på inglasade balkongen under fleecepläden, firat första advent genom att lyssna på gudstjänst från Jönköping och äta julvört. Nu har hon åkt till skolan i Borås och jag har två timmar på centralstationen att slå ihjäl. Tur att jag har ett jobb. Och en blogg.

Jag tycker om Gbg. Trodde inte det. Men det är trevligt här, gatorna är stora och sluttar, det finns backar och torg och människorna pratar inte alls så mycket göteborgska som jag alltid tänker att de gör. Jodå, jag har varit här förut men mest över en natt för att se en fotbollsmatch eller något annat sportrelaterat, de enda gångerna jag har varit här en längre tid var på Gothia Cup sommaren mellan sexan och sjuan samt klassresan i nian. Då bodde vi i Angered, i en slags lägenhetshotell. Vi var sentimentala, åkte Paddan och grillade korv vid vattnet (vid Bergsjön? heter det så? Bergsjön ligger ju där nånstans har jag förstått). Ingen söp, det gjorde vi liksom inte i min klass. Utan att för den sakens skull vara några superpräktiga ungar (eller jag var väl ganska präktig gissar jag).

Vi sover i Little Japan. Lägenheten är som en sommarstuga sa Martin en dag, för det enda man kan göra är att äta och läsa. Dessutom finns inte så många möbler, i vardagsrummet bara en plastträdgårdsmöbel och en färgglad ljusslinga. Däremot en kall glasveranda (nåja, inglasad balkong) och radio att lyssna på. Ullis sover i köket och nu när jag är här breder vi ut soffkuddar så att de täcker hela golvet och där sover vi, under varsin filt intill spisen. Det är det som är Little Japan.

Pingis

Jag har en pingisboll i halsen. Linnea säger att det bara är lymfkörteln som hindrar förkylningen att ta sig ner i kroppen. Jag vet inget mer än att det gör ont hela tiden. Idag vägrade jag ändå vara sjuk och gick på lite möten i Bredäng. Sen var det machomysmiddag hos Melina. Vi är verkligen sjukt gulligullmysiga. Nästan äckligt.
Melina har utsikt över Globen, hon tycker att jag ska vara avundsjuk på henne eftersom hon hör när det blir mål på Söderstadion. Egentligen blir jag mest avundsjuk för att hon kan se Globen skifta färg som den så fint gör nuförtiden. Idag till exempel, var den med ens helt regnbågsfärgad.
- Titta, böggloben, vrålade plötsligt Aida.

Jag måste packa. Sen sova. Imorgon ska jag till Göteborg. Tre personer jag ser mycket fram emot att träffa: Ullis, Kristofer, Carina. Sen inleder Åke och jag vår julbordsturné landet runt på måndagskvällen. Jag börjar känna mig som Sanna Nielsen.

Äh, jag överdriver lite såklart. Egentligen är det bara två PK-debatter plus julbord och glögg vi ska vara med på. Men ändå.

Dessutom är jag inte alls särskilt pepp på julen.

Sen blev jag lite sentimental och började tänka på kul saker vi gjorde i våras, läste på machobloggen om hur det var i juni när Melina och jag bevittnade en brat med solfjäder på Max som kallade folk för fitta till höger och vänster. De som befann sig till höger och vänster tyckte dock bara att detta var underhållande och att det inte alls var ett så tokigt smeknamn, vilket naturligtvis provocerade den tjusige herren ännu mer.

Men nu måste jag verkligen sova. Annars blir jag aldrig av med pingisbollen.

Det här har verkligen blivit en dagboksblogg. Det är lite trist, det var inte meningen från början. Å andra sidan är det mest mina kompisar som läser, och det kan ju kanske vara kul att veta vad jag gör. Eventuellt.