Jag älskar läktarkultur

Det var så fint på Råsunda i söndags. Och det handlar inte om att det var på just Råsunda och AIK som spelade, jag får samma rysningar oavsett om det är Söderstadion eller Malmö Stadion jag sitter på. Pojkarna som sjunger tillsammans, pojkarna som har klippt och klistrat och pysslat i veckor för att fixa ett riktigt fint tifo, pojkarna som älskar sitt lag så otroligt mycket och som får göra allt det där tillsammans med andra som älskar lika mycket. Ibland önskar jag att jag också kunde älska på det sättet. Att det fanns ett lag som var mitt. Jag tror att det är bra för människor att älska så djupt och hitta ett sätt att kanalisera den kärleken. Många säger att fotbollssupportrar är fattiga människor, jag tycker tvärtom. Sen behöver naturligtvis alla männsikor lite självdistans och förmågan att sätta sina egna intressen i perspektiv till andra saker i livet. Men det gäller verkligen inte bara fotbollssupportrar.

Och jag tror att det är bra att få utlopp för aggressioner och hatiska känslor också, så länge man håller sig inom ramarna och spelreglerna. Och inte slår sönder varandra, stormar planen, avbryter matcherna och gör andra farliga saker.

Fotbollsramsor är dessutom ofta otroligt intelligenta. Som bästa Djurgårdsramsan som går ut på att man räknar upp allt man inte är (typ "för korta byxor, stånd i duschen") och sen avslutar med: "Vi är inte AIK". Det är hela den västerländska kulturen sammanfattad i en fotbollsramsa. Visa vem du inte är, så vet vi vem du är. Allt bygger på motsatser, och att visa på det som är motsatt en själv. AIK-arna hatar den ramsan och jag förstår dem.

En sak hatar jag dock mer än något annat. Jag klarar inte av horramsorna. Det finns få saker som gör mig så illa berörd som en hel klack som skriker "sålt sig som en hora, han har sålt sig som en hora". Hororna befinner längst ner i våra hierarkier, det är dem vårt samhälle ser ner på mest av allt, ständigt sparkar och spottar på. Jag hatar att behöva bli påmind om den ordningen när jag går på fotboll.

Men i söndags, på Råsunda, hörde jag inte den ramsan en enda gång. Då var det bara kärlek i luften, besvikelse när Elfsborg gjorde mål, men gränslös kärlek och stöttande när AIK till slut hade vunnit matchen men förlorat guldet. Och det var så vackert, så vackert, trots att jag trodde tårna skulle frysa till is i näbbstövlarna.

Vad jag ska tänka på nu fram till april vet jag inte. Våga inte säga Royal League.

(Och naturligtvis vet jag att det finns en och annan tjej i klackarna också, men det är klar majoritet män och det finns få ställen i vårt samhälle där det är legitimt för män att pyssla, hitta på gulliga ramsor och mysa tillsammans på samma sätt. Det är en del av det som gör allt så fint. Det kan ju vara lite knepigt att vara en pysslande myskille annars.)